Kolumner Lisa Magnusson

Människans frihet är inte utgångspunkten – den är målet

Hej! 

Här kommer flaskpost från en liberal i nöd.

Alla som inte själva är liberaler använder begreppet som ett skällsord nuförtiden, och tyvärr förstår jag dem. För visst är det vackert att sätta ”den enskilda människans frihet i centrum” (som Nationalencyklopedin definierar liberalism). Kruxet är att så många av dem som bekänner sig till denna ideologi inte verkar ha fattat vad det innebär, annat än på pappret.

De bortser nämligen helt från att alla har olika förutsättningar. För dem singlar den enskilda människan liksom runt i ett tomrum.

► LÄS MER: Lisa Magnusson: "Det är klart att du inte är rasist – det är ingen"

Särskilt från vänsterhåll betraktas dessa skrivbordsliberaler ofta som onda. Själv skulle jag vilja påstå att det är precis tvärtom. De tror så oerhört gott om individen och hennes förmåga. Det är lite som de där självhjälpsböckerna i positivt magiskt tänkande, typ The Secret: Det spelar ingen roll vem du är eller varifrån du kommer. Allt är möjligt, bara du vill det tillräckligt mycket.

Och visst, en del människor klarar sig mot alla odds, tacklar varje motgång; det är som i en musikal! Men alla andra då? De får bittert erfara skuggsidan av solskensfilosofin. För av tron på att alla kan allt följer att misslyckanden beror på att den enskilda personen helt enkelt inte försöker tillräckligt. Välkommen upp på scenen den frustrerade politiska lösningen ”hårdhandskarna”.

Hårdhandskarna ska motivera dig att bli ditt bästa jag, förmå dig att välja ett gott liv istället för ett dåligt. Varför sitta hemma och vara fattig när du kan ta tjänst på den fria marknaden? Där är allt logiska transaktioner: Arbetsgivaren måste givetvis kunna gå plus på sin anställda, men går det överstyr kommer denna individ bara tacka för sig och säga upp sig, gå någon annanstans.

Skrivbordsliberalerna älskar företag mer än livet självt, och tänker sig marknaden som automatiskt självreglerande. De har till och med ett namn för dessa mekanismer, nämligen ”den osynliga handen”. Skälet till att denna hand inte syns är förstås att den inte existerar. Alla företag strävar efter monopol – somliga med skrivbordsliberalernas benägna bistånd. Och så länge folk har hyror att betala kommer maktförhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare aldrig att vara helt jämlikt.

► LÄS MER: Lisa Magnusson: "Inget gör kvinnor tryggare än rasisthorder som slår ner barn"

Liberalismen är den enda ideologi jag vet som verkligen ger utrymme för individen. Den tycker inte att hon är underställd vare sig nationen eller familjen, den knuffar inte in henne i ett grått kollektiv där alla förutsätts vara likadana. Samtidigt vet jag ingen annan ideologi som i sitt nuvarande skick är så usel på att se individens komplexitet som just liberalismen.

I stället för att läxa upp folk om hur de ska leva sina liv borde vi konstruera omsorgsfulla sociala skyddsnät som lyfter dem. För det är ju där skrivbordsliberalerna går bet. De förstår inte att den enskilda människans frihet inte är en utgångspunkt. Den är målet.

+ Beyoncé är framför allt en smart affärskvinna, inte någon politisk agitator, skriver Judith Kiros i DN.

- Exakt samma sak påpekade jag själv redan 2013. Gud vad skit jag fick. Bland annat från Judith Kiros. Men bäst med debatten som uppstod var nog när en genusvetare på Söder diskvalificerade mig med argumentet att JAG säkert var en genusvetare på Söder.