Kolumner Evyn Redar

Mångfald är inte raketforskning – ändå verkar det svårt för medierna

Varje gång jag sätter mig vid min dator för att påbörja en ny kolumn så slås jag av en extrem prestationsångest. Vad ska jag skriva om? Kan jag skriva om vad som helst? Hur många kommer att läsa? Hur många kommer att beröras? Vem kan jag representera?

Hur många röster bär jag egentligen på?

► LÄS MER: Evyn Redar: "Ni som smutskastar Husby – ta er journalistexamen och släng i väggen"

Att hitta ett ämne att skriva om är bland det svåraste jag vet. Ibland påbörjar jag en text för att sen lika snabbt radera bokstäverna på datorn, av anledningen att ämnet inte är tillräckligt. Tillräckligt för vad, kanske ni frågar er. Tillräckligt för den position jag har. Tillräckligt för den räckvidd jag fått. Tillräckligt för den röst jag bär.

Men hur många röster bär jag egentligen på?

I november förra året presenterade Rättviseförmedlingen sin rapport angående representationen inom media. Ungefär 9,1 procent av dem som syns utåt har utomnordisk bakgrund. Inom den siffran ryms också alla dem som har en annan bakgrund än etniskt svensk, men inte rasifieras av samhället. Då kan man ju fråga sig vad siffran hade legat på om Rättviseförmedlingen gjort en rapport kring hur många som syns utåt som också rasifieras. Jag vet att representationen inom media i Sverige är låg, men att det var en så här låg siffra chockade mig.

Så hur många röster bär jag egentligen på?

Jag heter Evyn Redar, jag är tjugotvå år gammal, jag är uppväxt i Stockholm och bor just nu i Husby, mina föräldrar är födda och uppväxta i Kurdistan men kom hit i tjugoårsåldern. Hur kommer det sig att jag får meddelanden från unga tjejer i Norrland som tackar mig för att jag lyfter deras röst när det enda vi har gemensamt är färgen på vårt mörka hår? Att tvingas representera alla som på något sätt ser ut som jag är som att försöka klättra upp i denna redan svårklättrade bransch med en extrem tyngd på axlarna. Vi får aldrig fela, vi får aldrig trampa snett, för då finns det en chans att vi dränker alla de röster som äntligen fått börja andas.

Hur många röster bär jag egentligen på?

► LÄS MER: Evyn Redar: "När ska förortens ungdomar få samma värde som andra?"

Jag är trött på att gång på gång bli inbjuden till stora möten och workshops som hålls av de stora mediehusen med syftet att komma fram till hur man når mångfalden. Det är inte raketforskning som behöver diskuteras på kursdagar. Vi når mångfald genom att presentera mångfald. Och det räcker inte med en eller två profiler i framkanten för vi alla delar inte samma erfarenheter. Att man kan tro att en rasifierad person kan tala för alla rasifierade i landet är lika knäppt som att tro att Petra Mede kan representera hela norra Europa.

Så här kommer ett öppet meddelande till alla chefer på landets mediehus: 

Hur många röster hade du egentligen orkat bära på?

+ Beyoncés framträdande på Super Bowl.

- Folk som kritiserar Beyoncés framträdande.