Metro Music

Mariette: Man kan väl i alla fall fejka att man gillar Mello

Mariette debuterar som krönikör på Metro Music.
Mariette debuterar som krönikör på Metro Music.

Mariette är ny krönikör på Metro Music. I debuten berättar hon om Mellokvällen som blev mello-hell.

Jag kan förstå, eller snarare med viss tvekan acceptera, att alla inte följer Mello, det är inget brott (i lagens namn). Men, om man deltar i en middagsbjudning med temat Mellokväll, och i synnerhet om värdinnan själv tävlar i Melodifestivalen, bör man väl åtminstone fejka ett intresse? Det här gällde dessutom första deltävlingen – startskottet för en flera veckor lång uppladdning till finalen. Men kanske är det att kräva för mycket när man valt att kombinera mellokväll med ölprovning?

Lördagen började som så många andra där det planeras samkväm till kvällen – långfrukost, lite lätt städning i pyjamas och en kontrollräkning av antalet möjliga sittplatser (soffkuddar på golvet inkluderade). Det var en kväll då ”finns det hjärterum”-regeln skulle göra sig väl påmind, men vad gjorde det? Komforten skulle ändå överskuggas av kvällens underhållning. Strax innan de första gästerna förväntades komma tändes doftljusen och mysfaktorn var hög. Farligt hög.

LÄS MER: Clea: Därför är Beyonce en halvgud

Det som sedan utspelade sig, med undantag för själva middagen som faktiskt var riktigt trevlig, var allt annat än jag hade förväntat mig. Kl 19:59 skulle vi trycka ihop oss i och runt soffan. Jag såg framför mig hur vi i nervositetens tystnad skulle höra varandras hjärtslag och hålla grannens klibbiga hand, för att sedan skrika åt förutsedda eller oförutsedda resultat. Men jag gjorde själv den tre meter långa resan till soffan och lyssnade spänt på Melodifestivalens vinjett, som dessvärre ackompanjerades av en kakofoni av chipstugg och skålvrål från middagsbordet. Mina öron fick utstå ett hagelregn av klassiskt ölprovar-vokabulär – ”Tydlig vaniljsmak”! ”Fruktig”! ”Kraftig humleton” – och kvällens primära underhållning framstod snarare som ett diffust bakgrundsbrus som mina stackars öron förgäves ansträngde sig för att uppfatta.

Jag hade inte kunnat bry mig mindre om vilket mikrobryggeri på Södermalm den aktuella ölen härstammade ifrån och jag kunde för mitt liv inte förstå varför jag satt själv i soffan. Jag kröp närmre och närmre teven för att överhuvudtaget kunna höra och analysera mina konkurrenters bidrag och spenderade större delen av kvällen ömsom med näsan pressad mot skärmen, ömsom bakåtvänd i högljutt hyschande. Högerhandens tumme pressades vit mot volymknappen i förhoppning om att det stigande ljudet skulle få sällskapet att fatta vad som egentligen var viktigt den här kvällen – men helt förgäves.

Där satt jag, störd av gästernas respektlöshet mot den storartade skapelsen Melodifestivalen, och varenda mello-cell i mig skriker efter att få vara där IRL. Jag vill kliva in i den berömda Mellobubblan och känna den nervkittlande doften av ett Friends Arena fylld till bredden med energi, omringad av mitt oumbärliga team som gång på gång överträffar mina förväntningar och som förverkligar mina vilda ideer (vet ni att min skivbolagsrepresentant är så grym att hon på stående fot sydde om en klädpåse till en trendig aftonklänning?)
Mello är en tv-produktion och bör avnjutas hemma i gemenskapens tecken, men för en nervsvag, adrenalinstinn deltagare som jag, med en resolut ambition att uppfatta varenda detalj i de andra deltävlingarna, skulle nog det bästa sällskapet ha varit – ensamhet.

LÄS MER: Erik Lundin: Nu kan jag leva på musiken