Metro Debatt

Medmänsklig lärare hjälpte mig i skolan – inte militärdisciplin

Caroline är i dag 24 år och berättar om sin skolgång – och varför hårdare krav inte hjälpt henne – på Metro Debatt.
Caroline är i dag 24 år och berättar om sin skolgång – och varför hårdare krav inte hjälpt henne – på Metro Debatt.

Det vi behöver är inte mer krav, skriver 24-åriga Caroline, en av de som reagerat på läraren Fredrik Anderssons uppmärksammade debattinlägg om hårdare tag i skolan.

Jag läste läraren Fredriks debattinlägg om skolan, där han beskrev en metod som på grund av min skolsituation, inte hade passat mig.

Fredrik var less på att eleverna inte brydde sig om skolan att han nu skulle ta tag i det genom "militärmetoden", att agera bestämt, rättvist och vänligt. Att inte tillåta "jag orkar inte" så han skulle logga allas förseningar och frånvaro, ringa hem till föräldrar direkt, inte tillåta att lämna in uppgifter sent.

Vid första anblicken låter hans metod vettig men vad händer med alla dessa elever som faktiskt inte orkar?

För vissa handlar det inte om lathet. Det handlar inte om attityder och inställningar eller att föräldrar curlat. Det kan handla om mobbning, psykisk ohälsa som gör att en faktiskt inte orkar eller dyslexi som gör det svårt att ta in information.

Vi har kommit till det stadiet där skolan skyller på föräldrar och föräldrar skyller på skolan och eleverna hamnar någonstans mittemellan, inklämda. Skolsystemet är i dag ohållbart med betyg och bedömningar från första start, krav, utflykter, aktiviteter och högtider där föräldrar ska ta med saker. För dem som inte har råd då?

Elever är mer stressade än någonsin i dag. Vi måste stanna upp och se de bakomliggande problemen. 

Ja, elever i dag kanske är latare, lyssnar mindre på auktoriteter och ser inte varför skolan är viktig. Kommer det då hjälpa med hårdare krav? Knappast. Vi måste se de bakomliggande problemen.

Jag var en sån elev att skolan var helt enkelt inte för mig, det var kul i början, jag var snabb på att lära, låg alltid före alla andra så jag blev uttråkad, utåtagerande och jag förstörde för alla andra. Sen kom mobbningen, min ohållbara familjesituation, psykisk ohälsa och alkoholmissbruk vilket knappast gjorde min skolgång lättare.

Fler krav hade knappast hjälpt mig och jag är knappast unik. Det finns många som har kämpat, som kämpar och som kommer kämpa precis som jag. Många enheter interagerade för att hjälpa mig. Socialen, skolan och Bup samarbetade.

Mina föräldrar tog till många drastiska försök att inspirera mig. Till slut träffade jag en lärare som var fantastisk som utan militärmetoden inspirerade mig bara genom att visa medmänsklighet. Bara genom att säga "vad kul att du är här idag, vad glad jag är att se dig" varenda dag jag började vara i skolan så inspirerande hen mig att gå dit. Fick mig att inse att skolan var viktig så jag började plugga.

Alla människor är olika. Det vi behöver är inte mer krav, inte någon pajkastning där vi skyller ifrån oss på andra. Vi alla måste börja ta ansvar, interagera, gå samman och faktiskt göra något åt det ohållbara skolsystemet. Om vi inte samverkar med alla i barns närhet så tror inte jag att vi kommer någonstans.

Sen är det självklart en fråga om resurser också som många skolor inte har. Barnen är vår framtid och det är dags att vi tar tillvara på dem. 

Caroline, student