Nyheter Sverige

Metro besöker asylboende: "Jag korsade Medelhavet – för vad?"

Mubarek Bahar och sonen Kalid, 5, Syrien: Både far och son skiner av lycka. Mubarek har nyligen fått uppehållstillstånd efter nära ett år i Sverige. Nu har han ärenden att springa varje dag, och han har sparat ihop till ett SL-kort. Nu är han på väg med sin son Kalid till tandläkaren för att dra ut en värkande tand.
Mubarek Bahar och sonen Kalid, 5, Syrien: Både far och son skiner av lycka. Mubarek har nyligen fått uppehållstillstånd efter nära ett år i Sverige. Nu har han ärenden att springa varje dag, och han har sparat ihop till ett SL-kort. Nu är han på väg med sin son Kalid till tandläkaren för att dra ut en värkande tand.

De försöker le, skratta och låtsas som att de lever ett normalt liv. Men på asylboendet i Farsta är livet allt annat än normalt, och tankarna på släkten som är kvar i kriget är svåra att hantera.

Gustav Gräll

Kalid Bahar, 5, har inte träffat sin mamma på två år, hon kom inte längre än till Libanon. I dag ska han till tandläkaren för att dra ut en värkande tand.

Gustav Gräll

Fotograf Gustav Gräll, reporter Joel Linde.

Gustav Gräll

Sayid, Syrien: Sayid har två små barn i Sverige som båda har fått plats på dagis och skola. Den äldsta frågar en del om kriget och familjen, men den yngsta fick lämna landet innan några trauman hann få fäste. Men Sayid har svårt att slita tankarna från helvetet han lämnade. ”När jag pratar med folk vid måltiderna pratar vi aldrig om roliga saker. Jag äter bara för att slippa vara hungrig.”

Gustav Gräll

Mohammed Gbiesh, Syrien: Mohammed har något som många andra inte har. Ett SL-kort. Det bekostas av Migrationsverket eftersom han har lyckats få praktikplats på en pizzarestaurang norr om stan. Han får ingen lön, men det är något att göra, och kanske en väg till arbete senare, om han får sitt uppehållstillstånd. Han hade sitt första möte om sin asylansökan efter 8 månader i Sverige. Nu har han varit här i 10 månader och vet fortfarande ingenting.

Gustav Gräll

Mohammed Ghbiesh och Fathime Dawod sitter och äter lunch med sina två barn Hadi, 6, och Reem, 5. Reem har häromdagen, efter lång väntan, fått börja på dagis, men Hadi väntar fortfarande på en plats i skolan.

Gustav Gräll

Mubarek Bahar och sonen Kalid, 5, Syrien: Både far och son skiner av lycka. Mubarek har nyligen fått uppehållstillstånd efter nära ett år i Sverige. Nu har han ärenden att springa varje dag, och han har sparat ihop till ett SL-kort. Nu är han på väg med sin son Kalid till tandläkaren som ska dra ut en värkande tand.

Gustav Gräll

Mubarek Bahar och sonen Kalid, 5, Syrien: Far och son, på säker mark i Sverige. Sonen Mohammed, 13, lyckades också fly och har redan lärt sig svenska i skolan på bara sju månader. Kalid säger några fraser, och ler med sin uppsvällda kind. Men mamma har de inte sett på två år. Nu kanske möjligheten finns, när Mubaren äntligen har fått sitt uppehållstillstånd. Då har resten av familjen större chans att få anhöriginvandra.

Gustav Gräll

Ghada Dirke, 20, Syrien: "Jag lämnade på grund av kriget och tänkte att jag kunde leva ett normalt liv, jobba och studera. Men det är inte alls som jag hade tänkt mig. Jag står bara och stampar. Jag korsade Medelhavet – för vad?"

Gustav Gräll

Ghadir Hnadik och hennes två barn,  Gihad, 7 och  Remas, 3: Ghadirs man är borta mycket under dagtid för han har lyckats få praktikplats. Själv tar hon hand om barnen, främst dottern Remas som är helt blind till följd av en sjukdom. Den ska gå att bota, säger hon, men först måste de få uppehållstillstånd.

Gustav Gräll

Ghada Dirke: Hon bor i ett rum med sin bror och far, och det fungerar ganska bra, säger hon. Men mest tid spenderar hon med sina väninnor och deras barn. De brukar vara i tvättstugan eller surfa runt på mobilen, men tiden går långsamt på boendet.

Gustav Gräll

Fouad Makoukji, Syrien: Fouad lyckades fly Syrien till Turkiet med sin fru Maria och deras barn Georg, 7, och Basil, 14, men därifrån kunde han bara komma vidare själv. Han tränar mycket på ett utegym vid vattnet och med sina hantlar i rummet. Hans fru har skickat en vattenpipa som skänker honom lite ro. ”Dörrarna står öppna, men det känns ändå som ett fängelse för vi kan inte göra någonting.”

Gustav Gräll

Fouad Makoukji, Syrien: Fouad lyckades fly Syrien till Turkiet med sin fru Maria och deras barn Georg, 7, och Basil, 14, men därifrån kunde han bara komma vidare själv. Fotona av hans barn som lever på gränsen till kriget skänker honom blandade känslor.

Gustav Gräll

Vattenpipan har Fouads fru skickat till honom från Turkiet, där hon är fast med deras två barn. Den tar han med sig till stranden i bland för att hitta något slags lugn, och skapa sig en illusion av ett normalt liv. Och så har den ju kommit raka vägen från hans familj, vilket är en tröst i sig.

Gustav Gräll

Legir och Blendor Alliu, Albanien: Legir skulle haft det svårt utan hjälp från sonen. Han är rullstolsburen och har cancer, för vilket han vårdas var 20 dag på Karolinska sjukhuset. ”Jag vill tacka svenskarna och Karolinska sjukhuset med hela mitt hjärta”, säger han.

Gustav Gräll

Legir och Blendor Alliu, Albanien: På grund av Legirs sjukdom finns det inte mycket de två kan göra. Det är krångligt nog bara att ta sig i och ur sängen. De tar några korta promenader ibland, annars går livet mest ut på att vänta, och att åka till sjukhuset för Legirs cancerbehandling. I handen håller Blendor sin ansökan om praktik.

I ett affärsområde i Farsta strand, ett par mil söder om Stockholms innerstad, bor 200 asylsökande i vad som fram till förra året var ett hotell- och konferenscenter. Människor i propra utstyrslar kommer och går precis utanför, men för de boende finns inget att hämta bortom byggnadens tegelväggar. De är fast i väntan på ett enda, livsavgörande beslut: om de får uppehållstillstånd eller inte. 

Allt handlar om barnen

Det är en solig augustidag. En man som kommit från Aleppo i Syrien, vi kan kalla honom Sayid, står intill askkoppen och plockar upp ännu en cigarett. Hans två barn, 2 och 7 år, har fått plats på dagis och skola och är inte med honom.

– Det är bra att de har något att göra så de inte behöver tänka så mycket på kriget. Den yngsta vet inte vad som har hänt med den äldsta frågar en del, säger han.

Sayid är tacksam över att hans barn slipper kriget, men han är inte lycklig. Resten av familjen blev kvar i Turkiet och själv vet han inte om han kommer få uppehållstillstånd. Utan det är han låst. Han kan inte jobba eller läsa svenska genom SFI. In till Farsta centrum kan han gå, men de 24 kronorna han får varje dag räcker inte till några längre resor. Så han står mest och röker och tänker – mest obehagliga tankar om kriget och familjen. Utöver det kommunicerar med vänner och familj så gott det går via sin smarta telefon. Det är hans liv, och har så varit i 8 månader. Hur länge det kommer förbli så vet han fortfarande inte.

LÄS MER: Gratis busskort till asylsökande

Mohammed Ghbiesh och Fathime Dawod sitter och äter lunch med sina två barn Hadi, 6, och Reem, 5, i den stora matsalen. Reem har nyss, efter lång väntan, fått börja på dagis, men Hadi väntar fortfarande på en plats i skolan.

Föräldrarna har varandras stöd, men deras relation sträcker sig inte så långt utanför det just nu – lusten finns inte. Fokus ligger på att hålla barnen glada. Deras pengar går alltid till dem, någon utflykt eller något gott att äta.

– Barnen har inte så mycket att göra. Ibland går vi till lekparker eller till stranden. Men tristessen och oron över våra släktingar och familjens ansökningar går aldrig ur. Vi försöker hitta ljusa stunder, annars är det vägen till självmord. Men vi muslimer tror inte på självmord. Man måste vara stark.

De lyckliga

Några som funnit glädje, åtminstone för stunden, är Mubarek Bahar och hans 5-årige son Kalid. Kalid studsar runt utanför byggnaden med svullen kind och en liten pruttkudde i handen. Han är på väg till tandläkaren för att dra ut en värkande tand, men han skiner av glädje. Och det gör pappa Mubarek också, som nyligen har fått uppehållstillstånd.

– Nu kan jag få jobb, bostad, jag kan få hit min familj… Jag kan inte räkna upp allt jag kan göra nu. Jag är så glad för barnen har en framtid nu.

Den eviga väntan

Vi går genom de långa korridorerna bort till rummet där Ghadir Hnadik bor med sin man och deras två barn, Remas, 3, och Gihad, 7. Ghada Dirke, Ali Al rifaae och Abeer Naifa med sina två barn är också där. De umgås mycket om dagarna, men aktiviteterna är begränsade. En dag i veckan erbjuder Svenska kyrkan svenskundervisning, vilket de alla går på. De brukar också tvätta tillsammans och sitta och leka med mobilerna. Men internetuppkopplingen kostar så det är begränsat. Och för det mesta är det samma två saker som rullar runt i deras huvuden: familjen som är kvar nära kriget och uppehållstillståndet.

Ibland går de till stranden med sin vattenpipa – det ger en kort illusion av ett normalt liv. Men inte i dag. Ghada Dirke tittar på sin klocka.

– Vi försöker bara få tiden att gå. Jag lämnade på grund av kriget och tänkte att jag kunde leva ett normalt liv, jobba och studera. Men det är inte alls som jag hade tänkt mig. Jag står bara och stampar. Jag korsade Medelhavet – för vad?

Visst är de tacksamma över skyddet de får i Sverige, men efter ett års väntan i en bubbla utan möjligheter är det svårt att leva på bara tacksamhet.

 LÄS MER: Asylsökande tävlar om vem som får stanna i Norge

Tusentals sitter fast på asylboende

De sju första månaderna i år har 37 033 personer ansökt om asyl i Sverige, vilket är en långt högre siffra än normalt, men lägre än 2014. Enligt statistik från Migrationsverket får en knapp tredjedel svar inom 4 månader. Resten får vänta i nio månader eller längre.

Hayan Ismail är enhetschef för bland annat boendet i Farsta och menar att de långa handledningstiderna gått från 3 månader till runt 10 månader på ett par år.

– Jag förstår att det finns frustration över de långa handläggningstiderna, men vi måste bibehålla en rättssäker handläggningsprocess. Det är ändå god stämning här. De pratar mycket med varandra och många av dem har levt tillsammans sedan oktober, säger han.

Under året anställs hundratals nya handläggare som ska försöka korta ner handläggningstiderna för de sökande. Men det kommer ta tid, säger Migrationsverkets operativa chef Mikael Ribbenvik.

– Vi jobbar för att få ner tiderna igen men det kommer ta ett tag. Vi kommer att återinföra organiserad sysselsättning. Ofta är den största problematiken att man bara sitter overksam och väntar. Det är särskilt påfrestande för folk som har familjen kvar i kriget, säger han.

– Men om vi sätter det i perspektiv. Det finns ju länder i Europa som har tältläger. Vi vill ha ett värdigt mottagande och våra boenden har ändå hållit den klass som vi har bestämt, vilket är vandrarhemsstandard.

Just nu sitter nära 10 000 personer "fast" på asylboende i Sverige. De har fått uppehållstillstånd men kommunerna har inte möjlighet att ta emot dem, vilket tvingar dem att bo kvar på det tillfälliga boendet.