Metro Debatt

Min dotter vill ta livet av sig – och skickas hem från psykakuten

En mamma berättar om hur hon och dottern åkte in till psykakuten en söndagskväll – och blev avvisade.
En mamma berättar om hur hon och dottern åkte in till psykakuten en söndagskväll – och blev avvisade.

Jag måste gömma rakhyvlar och tabletter av oro att hon ska ta livet av sig. Här berättar en mamma om hur hon och dottern behandlats av svensk psykvård.

Jag har så mycket att säga om psykiatrisk vård i Sverige att tankarna inte räcker till och orden fastnar någonstans mellan hjärnan och tangentbordet. I ett försök att få ut dem sätter jag mig bara ned och skriver.

Min dotter skriker på hjälp.

Två självmordsförsök, en uttalad önskan och hennes långa journal genom tiderna borde vara ett markant säkerställande av detta.

Ändå finner vi oss sittande i en taxi på väg från psykakuten med två sömntabletter i en papperspåse, en surrealistisk känsla av ett skämt och ett sämre mående än när vi kom dit. Vi åkte in så vi var där runt klockan 21 och var hemma igen vid tre på natten. Jag tog en broschyr om Patientsäkerhetslagen och känner att läkarna inte kan ha läst den.

Min dotter fick komma in, hon ville gå in ensam. När hon kom ut sa hon att vi skulle vänta eftersom de skulle ta blodtryck. Jag fick veta att hon hade 1,3 promille alkohol i sig och att hon tagit dubbel dos ångestdämpande tabletter. Detta i dövande syfte.

Hon fick komma in efter ett tag och kom ut strax efter och sa att hon inte skulle få hjälp eftersom hon står på kö till DBT-behandling (dialektisk beteendeterapi). Innan dörren stängts sa jag: stopp, vänta. Men dörren gick igen.

Jag knackade och en uppenbart besvärad kvinnlig läkare öppnade och jag sa att jag inte vågade åka hem med min dotter eftersom hon mådde så dåligt. Jag frågade på vilka grunder hon inte blev inlagd och fick höra att de hade pratat med dottern och att de hade kommit överens om att hon skulle åka hem. Men dottern var inte med på den överenskommelsen.

Läkaren ville inte diskutera det ute i väntrummet och jag frågade om vi inte kunde få komma in då och prata. Men de hade pratat klart, fick jag veta. Det enda vi fick ut av det var att hon ”hörde vad vi sa” och att läkaren förstod att jag var orolig.

Jag sa: Och ni lämnar mig med den oron.

Vi gjorde ett försök till, eftersom när vi blev utskickade och kom utanför dörrarna, fick dottern ett sammanbrott och skrek att hon inte fick någon hjälp. Hon sa att hon aldrig kommer att få hjälp. Hon grät, skrek och slet sig i håret.

Jag ringde 1177, Vårdguiden, för att fråga hur vi skulle göra, för jag var helt chockad. Den jag pratade med sa att vi skulle gå in igen, för det där lät inte bra. Hon hörde min dotter skrika. Så vi gick in igen, fick vänta länge innan någon kom och öppnade. I väntrummet satt hon och grät och gungade fram och tillbaka.

Något som förstärker känslan av att min dotter var för besvärlig var att under tiden vi satt och väntade andra gången vi fick komma in, var det en annan kvinna där som kom under tiden vi var inne första gången. Hon fick komma in och efter ett tag kom hon kvittrande ut till sin vän och sa att hon kunde följa med en stund, för hon hade fått ett rum.

Jag kan självklart inte veta varför hon fick bli inlagd, men det kändes bara så fel, när hon agerade på ett sätt som absolut inte fick mig att tänka att hon behövde vård. Och min dotter som så uppenbart behövde hjälp, blev avfärdad.

Efter en timme kom en läkare och den här gången följde jag med in. Han verkade väldigt förstående först, men sa att de inte hade någon behandling på sjukhuset och det inte skulle vara bra för henne att bli inlagd, utan att han skulle ge henne två starka sömntabletter så hon skulle bli knockad och kunna sova ordentligt så skulle hon må bättre imorgon.

Bara det är ganska ironiskt eftersom läkare tidigare skrivit ut starka sömntabletter och starka ångestdämpande väldigt motvilligt på grund av att de är beroendeframkallande, men när hon söker hjälp och vill ha samtal eller inläggning, då ger de ännu starkare tabletter.

Till saken hör att min dotter har diagnosen "histrionisk", vilket innebär att hon agerar utåt på ett teatraliskt sätt. Det är sån hon är och det ska inte förminska hennes trovärdighet. Man åker inte till psykakuten en söndagskväll för att det är roligt.

Jag sa att jag inte visste hur jag skulle våga åka hem med henne, att jag var orolig. Min dotter uttalade egen oro för att göra illa sig eller ta livet av sig och fick till svar att om hon tog livet av sig var det hennes val! Hur kan man ens säga så till en person som mår så dåligt?

Sen sa han att vi kunde få ett kort för sjukresa med taxi så hon inte skulle behöva åka tunnelbana eftersom hon sagt att hon inte vågar åka tunnelbana för att hon är rädd att hon ska hoppa framför tåget. Läkaren sa att vi inte skulle komma längre än så och försvann ur rummet.

Strax efter kom en sköterska med sömntabletterna i en liten papperspåse och trodde att det var bra så. Dottern grät och började hyperaktivera med skrik, gråt, slet i håret och försökte klösa sina händer. Sköterskan suckade! När dotterns agerande inte tonade ut sa han vänta och gick ut.

Han kom tillbaka efter ganska lång tid och sa att två läkare och överläkaren hade gjort bedömningen att hon kunde åka hem. Så fick vi ett sjukresekort och han sa att taxin skulle komma om cirka tjugo minuter men att vi fick sitta i väntrummet och vänta på den. Dottern var fortfarande lika upprörd och efter tio minuter gick hon fram och ringde på ringklockan till avdelningen. En sköterska kom och öppnade, också tydligt besvärad och sa att hon inte kunde gå emot två läkare och en överläkare.

Jag kände en sån blandning av maktlöshet och ilska. Jag tog dottern i armen och sa att vi skiter i dem. Och så gick vi ut. Sköterskan hade dörren öppen tills vi kommit ut på gatan, som om hon var rädd att vi skulle vara ännu mer besvärliga och komma tillbaka.

Ute på trottoaren bröt dottern ihop igen och gick ner på knä och grät. Jag fick upp henne lagom till taxin kom. På vägen hem lugnade hon sig och det vara taxichaufförens förtjänst, för han var mjuk och trevlig och blev inte alls besvärad av att prata med henne, fast han såg att hon grät och mådde dåligt. Tvärtom var han medkännande, pratade om annat och fick henne lugn.

Hur kan det vara så snett att en taxichaufför har mer medkänsla och förståelse att han kunde lugna henne mer än två psykiatriska läkare och några sköterskor på en akutmottagning?

När vi kom hem gick jag runt och tömde lägenheten på rakhyvlar, tabletter, kollade hennes rum och ställde undan alkohol vi hade i ett skåp. Jag fick lov att sjukskriva mig för att jag inte vågar lämna henne ensam. Nu är jag rädd att hon ska försöka ta sitt liv, dels för att hon inte orkar längre och dels för att visa hur dåligt hon faktiskt mår.

Så sitter jag här och hoppas att jag inte missat något.

Och varje kväll hoppas jag att hon lever imorgon.

Orolig mamma

Metro har valt att inte publicera namn på mamman och dottern i den här redogörelsen.