Kolumner

Min utbrändhet definierar inte mig

Det värsta för mig var inte kollapsen, utan skammen som kom med depressionen, skriver Jasmin Rastegar.
Det värsta för mig var inte kollapsen, utan skammen som kom med depressionen, skriver Jasmin Rastegar.

För två år sen kom jag ut från vårdcentralen med orden "utmattningsdeprimerad med generella panikångestsyndrom" skrivet på ett papper. Det pågår en epidemi av psykisk ohälsa bland unga där samhället är den största bidragande faktorn till att vi mår dåligt, skriver Jasmin Rastegar.

Jag oroar mig för vad framtida arbetsgivare eller relationer kommer att tycka. Rädslan och ångern över att jag inte vågat mer begränsar mig. Så jag väljer att prata om vad som hände mig när mina relationer brast, mitt minne försvann och identitetskrisen kom. För två år sen kom jag ut från vårdcentralen med orden "utmattningsdeprimerad med generella panikångestsyndrom" skrivet på ett papper. Det är som att det pågår en epidemi av psykisk ohälsa bland unga där jag tror att samhällets ideal är den största bidragande faktorn till att vi mår dåligt.

Helt utmattad, energilös och likgiltig levde jag ett liv med för mycket jobb, krävande relationer och komplicerade arbetssituationer. Ett ständigt försummande av mig själv och mina behov. Allt jag hade gav jag till andra. Så när jag till sist behövde ge mig själv energi hade jag ingen att ge. En livstid av att lägga locket på och där någonstans gick jag sönder.

►LÄS MER: 8 varningstecken på att du håller på att bli utmattad och utbränd

Självmord bland de som är under 25 år ökar och vårdens köer blir längre. Samtidigt vet vi att allt fler unga mår allt sämre. Det samhälle vi bygger idag uppmuntrar ett orealistiskt levnadssätt, där du ska vara perfekt i varenda aspekt av ditt liv. Och när du väl får hjälp är det ofta för sent.

Vi måste bli bättre.

Det värsta för mig var inte kollapsen, utan skammen som kom med depressionen. Att vara ännu en siffra i statistiken bland unga. Att det var just jag som inte orkade mer. Men är det så konstigt när vi glömmer bort att ge tid för återhämtning och reflektion? Vi stannar inte upp. Ser oss inte för. Kör i hundra. Och där någonstans kollapsar vi. Drömmen om att lyckas blir en besatthet. Den fylls med press och krav från en själv, med likgiltigheten vid vår sida. Vi stänger av för att överleva. Vi lär oss att leva ensamma med våra känslor och tankar. Men allt detta gör att vi fastnar, att vi gräver vår ångestgrav djupare, som är omöjlig att ta sig ur utan rätt hjälp.

►LÄS MER: Tanvir Mansur: Psykisk ohälsa kan vara ett värre tabu i minoritetsfamiljer

Jag behöver kunna tro att vi kan bli bättre. För min ångest har skadat, styrt och gjort mig rädd för närhet alltför länge. Kan fortfarande känna paniken som slog mig när min kropp slutade lyssna. Hur den krampat av sorg och trötthet och att minsta lilla uppgift resulterade i stress. Att det inte gick en dag utan känslan av misslyckande och otillräcklighet. Och när jag till slut gav upp, lät mig bryta ihop, var det som att tårarna aldrig hade ett slut.

Idag mår jag sakta bättre och jag älskar den personen jag kommit att bli, med allt det jag bär på. Jag accepterar mig själv, har låga förväntningar och lär mig att vara öppen för värme för varje dag som går. Jag ser den enorma styrkan jag har inom mig och jag blir stolt över att just jag är jag. Min utbrändhet definierar inte mig, den är bara en del av mig.

Vi är för många som brutits ner av samhällets krav och förväntningar så jag berättar med hopp om att någon hör mig och hittar tröst. Tröst i att den skammen du känner, främst är ett resultat av vårt samhälles oförmåga att prata om psykisk ohälsa. Tröst i att det är det som är felet, inte du. Men framförallt tröst i vetskapen om att du inte är ensam.

Jasmin Rastegar, grundare av kulturbyrån Gärigheter