Metro Debatt

Mina tatueringar gör mig till samhällets egen ”freak show”

Förr i tiden var tatueringar en angelägenhet för sjömän och kåkfarare. I dag är det vanligt på var och varannan. Trots det väcker kroppskonst fortfarande starka känslor. Men jag har rätt att se ut som jag vill – använd inte din yttrandefrihet till att kränka mig, skriver Hadil L. Jalabi-Nord.

Jag skulle nog inte beskriva mig som någon märkvärdig, egentligen. Jag heter Hadil, jag är 28 år. Jag lever med min man Oscar och vår dotter.

Vårt liv är inte så märkvärdigt. Min man jobbar i kundtjänst och jag skriver på en bok om dagarna, min dotter går i första klass och har snöat in på jorden och alla planeterna. 

Jag är utpekad som samhällets egen "freak show", kom gott folk, kom och titta! Kvinnan som har täckt sig med bläck. Men gå inte för nära, gott folk, ryktet säger att de knarkar, super och slåss, de äter barn till frukost och rensar tänderna med rakblad.

Tatueringar. Jag måste alltid ha ett alibi. Du som inte ville skaka min hand. ”Det liksom ser skitigt ut.” Den dagen fick min man fick gå från jobbet för att trösta mig.

Du förälder vars barn gick på samma dagis som mitt. ”Ja, hennes mamma ser så läskig ut." Den kvällen tillbringades med att försöka förklara för min då fyraåriga dotter varför vuxna människor säger dumma saker. Hon fick inget bra svar. Du farmaceut som anklagade mig för stöld innan jag hunnit kliva in: ”Sådana som du är inte välkomna här." Den dagen fick min man trösta och torka tårarna.

Jag kan inte förstå hur mitt utseende kan vara så provocerande. Jag har valt att se ut så här, jag har inte valt att bli kränkt. För det är just det ni gör. Ni som kastar saker, byter säte på bussen eller tåget, svär över mig, anklagar mig för att vara en dålig mamma, en dålig hustru och en dålig människa.

Är min så kallade frigörelse provocerande? Jag älskar att se hur människor tror sig ha listat ut vem jag är på grund av mina tatueringar.

Jag har haft en idyllisk barndom och uppväxt. Inget att anmärka på. Inget märkvärdigt. Mina tatueringar är en del av mig, jag har inte skaffat dem för uppmärksamhetens skull, och jag tänker inte dölja dem av den anledningen heller. Vi har rätten att tycka vad vi vill, och vad vi känner kan ingen ta ifrån oss. Och vilken tur att vi har rätten att uttrycka våra åsikter. Men göm er inte bakom er ”sanning” för att rättfärdiga ert kränkande.

Yttrandefriheten är så missbrukad och har förlorat all sin innebörd. Jag trodde att den var till för att skydda oss, inte något som används som försvar när min integritet och person blir kränkt.

Vi känner olika, och tur är det. Mina tatueringar skadar inte mig själv, min familj eller någon annan på den här planeten. Så varför bli så förolämpad? De påverkar inte mitt arbete, de har ingen påverkan när det gäller min behörighet och kompetens, de påverkar mig inte som förälder, och de påverkar inte mitt äktenskap eller kärleken. Jag är lyckligt gift med en man som älskar mig mest av allt.

Utnyttja inte din rätt till att kränka min. Jag har valt att använda den frihet jag faktiskt har över min kropp, i ett mycket fritt land. Frigörelse.

Mina tatueringar står för en vacker typ av konst. Jag vill se ut så här, och jag får se ut så här. De står för min frihet – min tolkning av frihet.

Hadil L. Jalabi-Nord