Metro Debatt

När ett barn drunknar går det fort

Jag har arbetat inom räddningstjänsten i femton år, de senaste fyra även som räddningsdykare. Under dessa år har jag burit på en mental lista med olyckor och situationer jag bävat för att uppleva. Som en omvänd önskelista jag inte vill bocka av.

Den senaste tiden har jag bara haft en punkt kvar. Att dyka efter ett drunknat barn.

Bara tanken på att lyfta upp en livlös liten kropp till väntande kollegor, framför föräldrar förlamade av skräck, får mig att rysa. Jag vet hur mysigt det är att lyfta ett sovande barn och jag förstår hur fruktansvärt fel det måste kännas att lyfta ett barn som aldrig mer ska vakna. Särskilt eftersom jag själv har barn.

Så kommer larmet. Vi är ute på annat uppdrag när vår planering kastas omkull. Över radion ropas ut att ett litet barn saknas vid vatten. I samma ålder som min yngsta son. ”Kungsholmen. Larm för 1760. Barn försvunnit vid vatten.” Sakligt och koncist får vi de uppgifter vi anses behöva i stunden och jag hör mig själv utbrista ”Åh, nej!” rakt ut i bilen.

Vi får adressen, området och information att polis och ambulans följer med. Plötsligt är vi på väg till mina gamla hemtrakter, där jag själv växte upp som liten, i helt andra ärenden än vanligt. Vi vrålar fram i trafiken men det är kusligt tyst i bilen. Vi är alla upptagna med vår utrustning, fullständigt fokuserade, och om inte tystnaden går att skära med kniv nu, så vet jag inte när det någonsin ska kunna ske.

När barn drunknar går det fort. Alldeles för fort. Ofta i tysthet. Ena sekunden upptagna av lek och somrigt spring i benen, nästa sekund borta. Fruktansvärt, tyst, borta.

Bilden av drunknande med viftande armar och rop på hjälp, stämmer inte alltid. För att kunna trampa vatten med uppsträckta armar, och samtidigt tömma lungorna på din enda flytkraft, luften, behöver du vara utvilad, tränad och ha bra teknik. Lekande barn har sällan det.

Så, för att minska risken att ett barn försvinner i vatten vill jag att du följer några råd.

  • Lär dina barn simma tidigt.
  • Prata vattenvett med dem.
  • Föregå med gott exempel.
  • Låt inte barnen hoppa eller dyka i okänt vatten.
  • Använd alltid flytväst eller andra hjälpmedel. Gärna längre än vad dina barn anser coolt.
  • Se till att barnen har flytväst när ni befinner er på båtar, bryggor och i anslutning till vatten. Det är inte bara barn vid vattenbryn som riskerar att drunkna.
  • Ta inte seden dit du kommer. Använd flytväst precis som i Sverige, även om du råkar vara utomlands. Kräv flytväst av arrangören eller byt arrangör.
  • Ha barnen under uppsikt hela tiden. Alltså HELA tiden. Gå aldrig iväg en kort stund för att fixa något och lägg för tusan undan din mobil! Detta gäller även hemma i badkaret eller i eventuell pool.
  • Var noga med att någon har ansvaret. Om båda föräldrarna tror att den andra har koll, är det ett problem.
  • Tystnad är aldrig bra bland badande barn.
  • Ser du någon, mot all förmodan, försvinna från ytan, försök att memorera platsen ifall du inte kan få upp personen själv.

Tillbaka i dykbilen. Vi rusar fram längs Sankt Eriksgatan i motsatt körfält och bilar väjer. Vi ska fram, fort, och vi tar inte längre större hänsyn till gällande trafikregler. Ett barn är borta, sekunder räknas och förtvivlade föräldrar upplever att vi tar för lång tid på oss. För oss går tiden tvärtom för fort, varje dyrbar sekund svischar förbi.

Plötsligt kommer ny information på radion. Barnet är funnet på land. Oskadat.

Vi slår av på takten och blåljusen, faller in i Stockholms trafikrytm igen. Fundersamma bilister som nyligen svängt upp på trottoarer för att släppa fram oss, kan åter planera sin körning när vi lugnt viker tillbaka till rätt körfält.

Någonstans i Danderyd gråter en föräldrar av lättnad med ett barn i famnen. Någonstans vid Vanadisplan sitter en räddningsdykare lättad över att den sista punkten på listan fortfarande är kvar.

Att dyka efter ett drunknat barn.

Andreas Tjärnberg

Brandman, räddningsdykare och bloggare på superkroppen.se