Kolumner Evyn Redar

När får vi se ortens barn i "Vem vet mest"?

På min sida av staden ­räknar man inte smarthet i utbildning och så vidare. Hos oss handlar det om vem som sitter på mest random facts, skriver Evyn Redar.

Jag öppnar porten och möts av en stark sol mitt på himmelen. Strålarna som träffar mitt ansikte bidrar med värme och en stor dos av lycka. Är det möjligt att känna såhär enbart på grund av solen? Jag står stilla i några sekunder och bara njuter innan jag börjar min promenad mot centrum. Jag vet redan vilken syn jag kommer att mötas av när jag kommer fram. Lycka och värme i all ära men det vackraste solstrålarna gör på min sida av staden är hur de bryter ner åldersbarriärerna.

►LÄS MER: Evyn Redar: "Våra ungdomar dör – och politikerna tittar bara på"

Jag kommer fram till centrum och precis som jag förutspått så ser jag dem alla där uppradade längs bänkarna och klädda i t-shirts och långbyxor. En har fortfarande på sig sin, tillsynes, varma tjocktröja. Men innan jag ens ­hinner tänka att det där måste vara överdrivet varmt så hör jag hur en grabb ropar: ”Eyo bror, tror du vi är Ojmjakon eller? Släpp din tröja!”.

Jag tar upp min mobil och söker snabbt på Ojmjakon. Det är så jag brukar göra när någon droppar något ord, namn eller någon plats jag aldrig hört om. Det känns säkrare att kolla upp det själv i stället för att fråga. En fråga kan alltid sluta i en sågning, och det vill man ­inte – så tack gud för smartphones, haha. Jag trycker på sök och fram kommer en ­artikel ifrån ­Aftonbladet med rubriken ”Här är jordens kallaste by”. Jag fattar genast att den här grabben på ­något oklart sätt hittat den här texten och nu bara vill spela över i sin allmänbildning. På min sida av staden ­räknar man inte smarthet i utbildning och så vidare. Hos oss handlar det om vem som sitter på mest random facts. Det är därför jag otåligt fortfarande väntar på att se ett ortenbarn i ”Vem vet mest”. 

Jag tänder en cigg och lutar mig mot tunnelbane­stationen. Framför mig på bänkarna har jag ett helt ­samhälle. Jag ser en läkare, en lärare, en fritidspedagog, en mäklare, en lågstadieelev, en student, en rappare och en bagare. Mellan den äldsta och den yngsta skiljer det nästan tjugo år men där sitter de tillsammans i solen och pratar om livet.

►LÄS MER: Evyn Redar: "Jag är tyvärr ingen 'cool girl'" 

De kommer ifrån olika generationer, olika familjer och olika liv men något de har gemensamt är hur de lärt sig livets hårda skola genom att växa upp här. Det var ­inte lätt för den första och det kommer inte vara lätt för den sista heller men de har varandra. Och vart de än tar sig i livet, vilka vägar de än väljer att gå så vet de ­alla om att när solens strålar står som högst så bryts åldersbarriärerna ner och centrum blir deras kungarike. Jag kommer aldrig vilja romantisera en ungdoms liv i ett ­område som samhället glömt bort men jag vill berätta för er att här delar folk erfarenheter som skapar ett band starkare än något annat. 

Tuggarna i centrum är inte ett gäng lodisar som kastar bort sin vardag. Det är historiebärare som gärna delar med sig om du är villig att lyssna.

+ Tess Asplund. Stod upp mot nazister.

- Att nazister öppet kan demonstrera på våra gator.

Mer om Kolumn