Nyheter Världen Metro Debatt

Något håller på att hända

Treårige Alan Kurdis kropp bärs bort på stranden. Bilden har fått hjulen att rulla.
Treårige Alan Kurdis kropp bärs bort på stranden. Bilden har fått hjulen att rulla.

I natt drömde min vän mardrömmar igen. Han drömde om ljudet av flygplan, om byggnaderna som skakade när bomberna exploderade, och han vaknade av att han skrek. Det var den lille pojken på stranden som utlöste det, han som ligger på mage i vattenbrynet. Det ser ut som han sover, men han är död, drunknad, och nu är bilden överallt. För min vän är pojken inte en illustration av vad som skulle kunna hända, utan en påminnelse om vad han själv gått igenom, om vad som varje dag händer män och kvinnor och barn från hans land.

► LÄS MER: Miljardär vill skapa ny nation för flyktingar i Medelhavet

Skulle den där bilden ha spritts om det döda barnet hade varit svenskt? Ja, om det var vi som utsattes för den största humanitära katastrofen sedan andra världskriget så tror jag faktiskt det. Nu händer det inte oss. Det händer 313 mil bort, fågelvägen, men den resan har vi sett till att ingen kan göra. Istället för att köpa en flygbiljett för ett par tusen måste folk sälja av allt de äger och har för en plats på någon av de smuggelbåtar som är i så dåligt skick att de ständigt kapsejsar. Nej, det händer inte oss. Men det är på trappsteget till vår låsta dörr dessa människor dör.

Politikens uppdrag är att göra samhället bättre. Inte bara har varenda en av de maktfaktorer som styr syriernas öde misslyckats med detta uppdrag, de sviker det helt. Ytterst ansvarig är diktatorn Bashar al-Assad, som i flera år hållit den demokratihungriga befolkningen gisslan med det vidrigaste av våld. Hans styrkor anfaller bostadsområden, skolor, sjukhus; bomberna diskriminerar ingen. I fotspåren av hans ödeläggelse har den vanvettiga terroristsekten Isis trängt in. Syrierna ansätts alltså från två håll. Men det är omvärldens undfallenhet som gjort katastrofen så omfattande.

Grannländerna ingriper inte, FN tillåter grymheterna att fortsätta. EU har bestämt att asyl bara ska kunna sökas på plats i Europa, och sedan stängt alla lagliga vägar in. Människor har inget annat val än att fly, och när de gör det tvingas de sätta sig i en precis sådan där båt som den lille pojken och hans familj åkte med. Hade det inte varit för vårt byråkratiska regelverk hade han inte legat där på stranden. Bilden gör det så tydligt vad allt handlar om, den går inte att värja sig mot. Och kanske kan den bidra till att något äntligen händer. För det ligger något nytt i luften, en annan stämning.

Vi har pratat mycket om det, min syriske vän och jag. Om Island där tiotusentals invånare nyligen erbjudit plats i sina hem så att ön ska kunna ta emot fler flyktingar. Om Tyskland som precis beslutat att alla syrier som kommer dit ska få stanna, och där folk samlats längs gatorna för att hälsa de nyanlända välkomna. Om Storbritannien, där en av de tabloider som tidigare positionerat sig hårdast mot invandring i dagarna slog upp bilden av den döde lille pojken på löpsedeln tillsammans med en uppmaning till politikerna om att agera.

► SÅ KAN DU HJÄLPA TILL

Och i Sverige? Här hanterar politikerna fortfarande katastrofen som en kohandel om ”volymer” istället för en fråga om mänskliga rättigheter. ”Vi gör redan mest i EU”, slår justitie- och migrationsminister Morgan Johansson ifrån sig. Men det spelar ingen roll om man gör mest, så länge man inte gör tillräckligt, och det verkar fler och fler inse. Jag ser folk som vanligen inte bryr sig om politik dela upprop för att öka antalet kvotflyktingar, föräldrar som skriver om sin vrede och sorg över att barn ska behöva dö. Välgörenhetsorganisationernas insamlingar slår alla rekord.

Håller den växande giftblåsa som varit europeisk invandringsdebatt äntligen på att spricka? Jag vågar nästan hoppas det.