Metro Debatt

Nationalstaten är ingenting att fira

Vi bara tror att vi behöver nationalstaten, skriver aktivisten Foujan Rouzbeh, som förra nationaldagen överöstes av hat och hot när hon skrev "ner med nationalstaten" på Twitter.

DEBATT: Det har gått ett år sedan jag inför nationaldagen skrev att nationalstaten ska falla. Det resulterade i en storm av hat och hot som riktades mot mig från personer som befinner sig till höger på den politiska skalan. Jag fick veta att jag på olika sätt skulle straffas på grund av mina kritiska åsikter gentemot nationalstaten och att jag av samma skäl inte heller har rätt att vara här.

Anmälningarna som jag gjorde till följd av detta lades ner och därmed blev det inga som helst konsekvenser av det de sagt och gjort mot mig. Sedan dess har jag funderat en hel del på reaktionerna som jag fick på det jag skrev och det faktum att rättsväsendet – som en förväntas ha tilltro till – inte försvarade min åsikts- och yttrandefrihet.

Vår relation till nationalstaten kan liknas vid ett destruktivt förhållande där vi står i en inbillad beroendeställning. Nationalstaten är fadern som fostrar och stöper människor efter patriarkala former. Den har tagit oss i gisslan och kommer aldrig att släppa taget så länge som vi håller kvar. Hela nationalstatens existens bygger på vår tilltro till den.

I nationalstaten kommer alla hot mot vår välfärd utifrån dess gränser. Den sätter skräck i oss och vill få oss att tro att allt står och faller med murarna mot omvärlden. Vi ska känna oss skrämda av andra människor så att nationalstaten kan vara vårt försvar. Och den är beredd att gå till alla typer av extrema ytterligheter för att vi inte ska se vår egen förmåga till att organisera oss i en annan typ av värld. 

I nationalstaten behövs det att vi går på knäna, hungriga och trötta så att vi inte har orken till att tänka själva eller ifrågasätta strukturerna. Här finns en en falsk känsla av gemenskap – vi ska hitta syndabockar att skylla saker på och vi måste skyddas från "de andra". I nationalstaten ska vi skylla på flyktingarna, tiggarna och de som av olika skäl har hamnat utanför dess ickefungerande system.

Nationalstaten slår först i spillror och därefter utlovas en skenbar trygghet för de marginaliserade människor vars slutledningsförmåga har begränsats till att inte längre kunna se bortom de enkla förklaringsmodeller som den har att erbjuda. Allt är alla andras fel och om fadern inte fanns skulle vi gå under.

Fadern går heller inte med på att definitionerna av våld ska breddas till att också innefatta det våld som utövas i dess eget namn. I stället tillåter den att människor löper amok och beter sig hur som helst mot sådana som mig när vi ifrågasätter och agerar oenigt med vad som är i dess intresse. 

Därför är det som hände i samband med mitt antinationalistiska uttalande en direkt konsekvens av nationalstatligt förtryck. Därför lever och frodas rasism, nazism och fascism inom ramen för nationalstaten. Därför är nationaldagen, flaggan och andra symboler som representerar det nationalstatliga förtrycket inte värt att fira.

I slutändan är jag lika mycket ett offer för nationalstaten och nationalismen som de som har lurats till att tro att det är jag som är fienden. Fadern bedrar oss alla.

Foujan Rouzbeh, aktivist

LÄS MER: Foujan dödshotas efter kritik mot nationalstaten: "Jag ska skjutas"

►LÄS MER: Nationalism på gott och ont