Kolumner Nina Åkestam

Nej, kvinnor är inte trygga i Sverige – men det är inte invandringens fel

Efter att jag dristade mig till att i min förra kolumn påstå att SD inte representerar svenska folket, utan snarare en del av det, har jag via mejl avkrävts en hel del svar. Bland annat huruvida jag är villig att personligen betala de pengar invandringen kostar (ja, min nio-miljontedel som svensk skattebetalare ställer jag gärna upp med för att rädda liv), eller vad jag känner inför att den som mejlar mig vet var jag bor (eftersom du i samma mejl skrev att ”svenska män” inte skadar kvinnor utgår jag ifrån att det inte är ett problem). Nästan samtliga mejl landade dock i samma fråga, nämligen: varför tar jag inte mitt personliga ansvar för att svenska kvinnor inte känner sig trygga i Sverige längre?

► LÄS MER: Nina Åkestam: "SD är inte folket – det är viktigt att komma ihåg det"

Det är en smula ironiskt att det är Leif, Bengt och Stig, som troligtvis aldrig har varit svenska kvinnor, som känner sig manade att berätta för mig, som alltid har varit svensk kvinna, hur svenska kvinnor känner. För inte ett enda mejl på temat har varit signerat Lotta, Christina eller Elsa. Jag önskar att det berodde på att Lotta, Christina och Elsa faktiskt känner sig trygga i Sverige. Men tyvärr är det inte där skon klämmer, utan i det lilla ordet längre. För det stämmer att kvinnor inte är trygga i Sverige. Men det är inget nytt, och har väldigt lite med invandring att göra. 

Att födas till kvinna är bland farligaste som kan hända en människa. Kvinnor mördar sällan, men de mördas. Kvinnor våldtar sällan, men de våldtas. Kvinnor går hem i februarimörkret med raska steg och nyckelknippan hårt i handen. Kvinnor förföljs, hotas och misshandlas. Så var det för hundra år sedan och så är det i dag. Det här borde vara självklar kunskap för alla, och det är chockerande att vissa på allvar kan påstå att mäns våld mot kvinnor är något nytt eller importerat. 

► LÄS MER: Nina Åkestam: "Vad skulle Han Solo ha gjort?"

Våld mot kvinnor är aldrig någonsin acceptabelt, oavsett förövarens bakgrund, utseende eller namn. Den som begår brott ska aldrig ursäktas, utan alltid anmälas, dömas och straffas. Jag tar mitt personliga ansvar för det först och främst genom att aldrig begå brott. Det har hänt exakt noll gånger att jag har hört av mig till någon jag inte håller med och kallat hen öknamn eller berättat att jag nu ska sprida hens hemadress till andra som tycker att hen har fel. Noll gånger har jag följt efter en okänd person, rört vid en människa som inte vill eller tjatat om att få bjuda på en öl trots att hen redan har sagt nej. Utöver det röstar jag på partier som jobbar för att stärka kvinnors rättigheter, donerar stora klumpar av min inkomst till organisationer som arbetar mot våld, och lägger ner tusentals volontärarbetstimmar på jämställdhetsfrågor. Så låt mig istället bolla tillbaka frågan till er, Lars och Sven och Tomas: Hur tar ni ert personliga ansvar?  

+ Kendrick Lamars uppträdande på Grammy Awards. Kolla genast upp på Youtube om du inte redan har sett det! Så mäktigt. 

- Ingen Kanye West på Spotify. Att recensenter ger en ny skiva man inte kan lyssna på 5/5 i betyg borde räknas som FOMO-relaterad tortyr (Fear Of Missing Out, reds anm).