Metro Debatt

Ni såg mig som ett skämt för att jag var tjock – förstår ni hur sjukt det är

Att vara tjock är ett tungt ämne som jag känner mig osäker inför att prata om. Att prata om depressioner och ångest och sexualitet känns på något sätt lättare - kanske för att det är sådant som sker på insidan, sådant som inte alla redan visste. Men att jag vuxit upp tjock, det vet ju alla. Det har alla sett, för det är på utsidan.

Men hur det har fått mig att känna, det vet inte många. Det är inte lätt att växa upp som tjockis. Man blir den roliga, per automatik nästan, för man är ju "den tjocka vännen" till alla andra, man har ingenting annat att erbjuda än ett skämt här och där. Så kändes det i alla fall för mig. Humorn var något av en säkerhetsfilt – om jag inte hade varit rolig, hade jag ens blivit sedd?

► LÄS MER: "Jag vägrar debattera med folk som äcklas av min kropp"

Troligen inte, då jag har fått höra i efterhand att det var vissa personer som inte vågade eller ville titta på mig när jag var som störst, för att de inte ville att det skulle framstå som att de stirrade på mig på grund av min storlek. Folk undvek alltså att ens se på mig, att ens ge mig två sekunder av deras uppmärksamhet - dom tittade medvetet bort från mig, för att jag var tjock.

Nu är jag normalviktig. Jag väger vad jag "ska" i relation till min längd, till och med mindre än vad min målvikt var. Folk är snällare, främlingar hejar på stan, tjejer pratar med mig i kön på affären, killar håller upp dörrar, läkare tar mig på allvar. Jag tycker att det är otäckt, för jag är inte van det. Jag är van att bli tillintetgjord, att vara osynlig, att vara någon man inte vill titta på. Jag är van att bli skrattad åt, att bli skämtad om - det var det jag växte upp med. 

Jag är van att bli kallad "helan" i helan och halvan. Jag är van att bli reducerad till "den roliga". Jag är van vid pikar om att jag behöver banta, att jag behöver träna, att jag behöver göra si och så.

Jag är inte van att bli kallad fin, eller söt, eller snygg. Jag är inte van att folk ler när de passerar mig, eller stannar mig för att prata när jag är ute med hunden.

Jag är inte van att bli behandlad som en vanlig människa, utan mer som ett skämt. Förstår ni hur sjukt det är, att inse att man hela livet blivit sedd som någonting mindre värt, på grund av sin storlek? Och att man har accepterat det, för att man trott att det var normalt? Det är inte normalt, och det har tagit mig alltför lång tid att inse det.

Jag önskar att jag insett det när jag var yngre. Jag önskar att jag inte tyckt att det var mitt fel att folk tryckte ner mig. För det var inte mitt fel. Det var inte mig det var fel på. Det var inte min kropp det var fel på. Det var människosynen hos personerna som slängde glåpord åt mig som det var fel på. Det var varje skämt från en mobbare, varje bortvänd blick, varje pik och varje skratt som var felet.

► LÄS MER: "Ni bryr er inte ett skit om kvinnor – ni vill bara ha ensamrätt på att tafsa"

Det är aldrig den överviktiga som är problemet, det är tjockhatet i samhället. Man pratar om hälsa och ohälsa – men ohälsa har ingen vikt. Jag känner många som är i toppform och väger mer än de "ska", jag känner många smala personer som inte alls är hälsosamma, som äter "dåligt", som tränar "fel", som är allmänt osunda. Det är närmast omöjligt att se på utsidan om en person har hälsan med eller mot sig – det är mer som spelar in än bara vikten.

Det enda som man verkligen kan säga är osunt är vikthetsen i samhället. Människor kommer i alla möjliga olika storlekar, stora och tjocka, små och smala, små och tjocka och stora och smala - men vad vi alla har gemensamt är att under huden, under fettet, så är vi just det – människor. Vi förtjänar alla att behandlas därefter. 

Cathrine Jonsson