Kolumner Nina Åkestam

Nina Åkestam: Frågan är snarare varför jag inte hatar män

"Första gången det hände var jag tolv, senast det hände var några månader sedan. Det var män som gick efter mig, nära, och skrattade", skriver Nina Åkestam.
"Första gången det hände var jag tolv, senast det hände var några månader sedan. Det var män som gick efter mig, nära, och skrattade", skriver Nina Åkestam.

Varför hatar du män? Det är en fråga jag får ibland. Jag har i och för sig aldrig sagt att jag hatar män, skriver Nina Åkestam.

Varför hatar du män? Det är en fråga jag får ibland. Jag har i och för sig aldrig sagt att jag hatar män, men för den som är nyfiken tänkte jag ändå försöka mig på ett svar.

För det är faktiskt så att män har gjort mitt liv sämre än det hade behövt vara. När jag var barn var det (mycket små) män som slogs, drog mig i håret och retade mig. Det var män som skrämde mig när de gick i demonstrationståg den 30 november. Det var män som kom fram till min adopterade kompis på tunnelbanan och hotade henne.

Det var män som skrek saker efter mig på stan. Det kunde handla om mina bröst, mitt hår, mina fula byxor. Första gången det hände var jag tolv, senast det hände var några månader sedan. Det var män som gick efter mig, nära, och skrattade.

Det var män som tog på oss i skolkorridorerna. Det var män som tafsade på krogen och gjorde att tjejkompisarna fick stå tätt ihop för att kunna dansa med kroppen ifred.

LÄS MER: 40-talisterna är verkligen inga klimathjältar 

Det var män som anställde mig och gav mig tusentals kronor mindre i lön än mina manliga kollegor. Det var män som trodde att jag var serveringspersonal när jag skulle upp på scen och föreläsa.

Det var män som skickade mail, tweets och brev med hat när jag började synas i media. Det var män som ringde och skulle förklara ett och annat innan jag slutade svara på okända telefonnummer.

Varje gång jag har blivit skadad av främmande människor, psykiskt eller fysiskt, har övergreppet kommit från en man. Varje gång jag har varit rädd för andra människor har de människorna varit män. Det är inte alls unikt för mig, utan statistiskt ganska typiskt. Den som skrämmer och skadar en är det lätt att hata. Och ändå hatar jag inte män, inte alls. Så den intressantare frågan kanske egentligen är: Varför gör jag inte det?

LÄS MER: Vi kommer inte försvinna i tysthet – vi kommer bjuda på motstånd 

Dels handlar det om det klassikern ”inte alla män”. För varje man som har skadat mig har det funnits flera som har stöttat mig. Starka, feministiska män som vågar bryta med den machokultur som försöker påverka dem. Jag är gift med en, dotter till en, syster till en och vän eller kollega med hundratals. De står mig så mycket närmare än dem som hatar och förstör. Det är dem jag tänker på när någon säger ”manlig”, inte någon som står och gapar efter rädda tonårstjejer på stan.

Dels handlar det så klart om ett beslut. Ett beslut om att hat inte leder någonstans. Ett beslut om att alltid ta den värdiga vägen. Att inte vika sig, men visa respekt. Att inte ursäkta, men förlåta. Och att aldrig, aldrig dra förhastade slutsatser om någon baserat på deras kön, utseende eller bakgrund.

Det är en utmärkt metod för att inte hata män, trots allt fanstyg män ställer till med. Den praktiseras med framgång av kvinnor över hela världen. Det kanske kan vara något att prova nästa gång man får för sig att generalisera vilt om någon annan grupp, som till exempel feminister?

+ Historieätarna. Kommer att sakna dem orimligt mycket nu när serien är över.
– Designated Survivor. TV-serie jag vill älska, men som tyvärr är alldeles för dålig.

LÄS MER: Män som hatar kvinnor har inte bara klippkort i mörka parker

 

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset
Mer om feminism