Kolumner Nina Åkestam

NINA ÅKESTAM: Våren är de lättrördas tid

NINA ÅKESTAM: Jag står i kön till kassan på Buttericks när det händer första gången. Med blågula ballonger och serpentiner krampaktigt i näven kämpar jag för att hålla dem tillbaka: vårtårarna. Det är sista veckan i maj och snart ska årets kurser avslutas. Det ska applåderas, kramas, vinkas hejdå och visesiaugusti.

Nu undervisar jag på masternivå på Handelshögskolan, så mina studenter är blivande näringslivshöjdare snarare än vattenkammade sexåringar. Ändå kan jag inte pynta lektionssalen med en förbannad ballong utan att bli darrig och blötögd. Och jag vet att Butterickshaveriet bara är början. Samtidigt som jag står och fumlar med en serpentin i en föreläsningssal på Sveavägen 65 är världen full av dop (böl), bröllop (bööl), och, ve och fasa, de små tågen av förstaklassare på väg till skolavslutningen (böööl).

Varje gång jag ser en tequilaberusad gymnasist i superhjältedräkt måste jag vara noga med att titta rakt fram och hålla mig på avstånd för att inte råka attackkrama dem. Slutet av maj och början av juni är verkligen nostalgikernas och de lättrördas tid. 

Jag vet inte vad det är som får mig att bli så otroligt känslig för livets finhet just så här års. Antagligen är det den perfekta cocktailen. Av lättnad över att man, trots att man svor på att förra året var det sista i den här förbannade skitstan och nu lämnar vi landet för gott, överlevde vintern igen. Av naturen som är så vacker att man bara vill be den att lägga av, för man orkar nog inte med fler små blommor och tussiga moln på en klarblå himmel.Av de tydliga markeringarna som alltid kommer så här års, där saker avslutas och annat påbörjas. Av vetskapen att det fortfarande finns mer än hundra sommardagar kvar, och även om många av dem regnar bort, kommer det ändå att badas. 

Om det är något jag önskar, så är det att man kunde kapsla in doften av Henckel Trocken-dränkt studentflak, varm asfalt och tappade glassar. Blanda in det karaktäristiska rörelsemönstret hos någon som försöker vifta bort och geting och samtidigt helt avslappnat säga ”nej jag är inte rädd, men jag har respekt för dem”. Lägga en basnot av Avicii-dunk och en toppnot av skriken från Gröna lund som en stilla kväll når hela vägen in i vår lägenhet på Söder. Spara det i en liten flaska med etiketten Öppnas i nödfall.

Då kan man en av de där mest hopplösa måndagskvällarna i november, när det enda som känns meningsfullt är att Netflix kanske snart släpper en ny säsong av någon serie, krossa glaset och ta ett djupt andetag och bli påmind. Påmind om att livet inte alltid är så här. Ibland är det hemskt. Ibland är det okej. Och ibland är det så jäkla fint att man måste torka bort en tår när man står i kassakön på Buttericks. 

+ Dagsfest. Oavsett om det är klubb, festival eller hemma på någons balkong finns det inget jag gillar mer så här års än att korka upp cavan kl 14 och kasta in handduken vid 18. 

- Fasadrenovering. Jaja, det blir fint efter och är ett lyxproblem och allt med GUD vad trist det är att inte kunna se ut genom fönstren på hela sommaren.