Metro Debatt

Obegripligt att poliser väljer bort sexköpslagen

Vår sexköpslag är en stolthet för Sverige. Tyvärr blir den bara tomma ord när polismästare lägger om kursen och nedprioriterar området, skriver före detta jämställdhetsminister Margareta Winberg författaren Maria Sveland med flera.

TT.

Som första land skrev Sverige på FN:s Kvinnokonvention (CEDAW) 1979, där vi förpliktigade oss att göra allt vi kunde för att eliminera all slags diskriminering av kvinnor. Specifikt intressant är konventionens artikel 6: Konventionsstaterna skall vidta alla lämpliga åtgärder, inklusive lagstiftning, för att bekämpa alla former av handel med kvinnor och utnyttjande av kvinnoprostitution.

Sen tog det 20 år att konkretisera detta men bättre sent än aldrig.

Den svenska ”sexköpslagen”, som kom 1999, är nog en av de mest internationellt omtalade lagarna som finns. Att vi bara hade mage att peka ut och synliggöra att det fanns köpare på prostitutionsmarknaden. Att köparen i 99,9 procent var en man. Att vi ansåg att mannen var den som hade ett reellt fritt val. Att vi ansåg mannen vara ansvarig för sina handlingar. Att han nu var en brottsling, i Sverige.

I femton års tid har så denna lag diskuteras och granskats av politiker, köpare och säljare av prostitution, forskare, rättsväsendet, socialtjänsten, kvinnoorganisationer, manssamhället. You name it. Både nationellt och internationellt. Den har till och med genomgått en statlig utvärdering och vid jämförelser med andra västländers försök att med lagändringar stävja fenomenet prostitution har den visat sig fungera hyfsat bra. Oavsett vad dess kritiker ibland försöker hävda.

Visst behövs stöd till kvinnor, män och unga, som prostituerar sig och visst ska sexmissbrukare få stöd och råd, precis som de som missbrukar andra saker får men lagen är här och den har kommit för att stanna. Den stöds av 72 procent av befolkningen enligt länsstyrelsens rapporteringar. Att propagera för dess avskaffande torde vara lika kört som att propagera för barnagans återinförande.

Den skepsis som fanns inom våra rättsinstanser innan lagen trädde i kraft är ett minne blott.

Lagen har alltså haft en positiv, samhällelig effekt. Den har blivit ett internationellt flaggskepp, med vind i seglen. Några länder har tagit efter, andra länder diskuterar att göra det. Den svenska polisen och dess företrädare hyllas som hjältar där de deltar i debatter om prostitution/trafficking, både i och utanför landet.

För oss är det därför obegripligt att polismästare i Malmö, Göteborg och nu kanske också i Stockholm lägger om kursen och nedprioriterar området.  Aldrig någonsin har vi haft så många utbildade poliser i Sverige, som nu. Vi tycker därför att det borde finnas utrymme för fler, inte färre, som kan arbeta med dessa frågor. Och på fler orter – inte bara i våra tre största städer! Även landsbygden har sina små bordeller. Senast i Värmland där ett lantbrukarpar drygade ut kassan genom att ha en kvinna till försäljning.

Vi vet också att prostitutionsmarknaden genererar annan grov brottslighet. Det borde polisledningarna i den nya organisationen också veta. Och våra nya ministrar. Ge oss därför fler matroser ombord på detta flaggskepp, annars går skutan i kvav och lagen riskerar att bli till tomma ord.

Marianne Eriksson, fd EU-parlamentariker
Gudrun Norborg, jurist
Maud Eduards, professor i statsvetenskap
Carin Holmberg, sociolog
Linda Ekström, statsvetare
Helena Jinnerholm Ljungberg, doktorand i statsvetenskap
Elin Hafsteinsdottir, doktorand i statsvetenskap
Hanna Olsson, författare/handledare
Susanne Andersson, universitetslektor
Catherine Dahlström, docent
Hillevi Ganetz, professor i genusvetenskap
Moa Elf, förläggare
Jenny Westerstrand, jur.dr
Cecilia Åse, statsvetare/forskare
Goldina Smirthwaite, genus- och kulturvetare
Maria Sveland, journalist/författare
Lena Falck, advokat
Gertrud Åström, tidigare ordf. Sveriges Kvinnolobby
Yvonne Sellström, ekonomisk historiker
Birgit Hansson, fd rektor Polishögskolan
Anna-Klara Bratt, redaktör
Linda Snecker, riksdagsledamot, justitieutskottet
Margareta Winberg, tidigare jämställdhetsminister
Ann-Margarethe Livh, Borgarråd i Stockholm