Nöje Krog Krog-Stockholm

Oklanderligt hantverk från Ljung

Jonas Cramby har ätit på Karl Ljungs krog Hillenberg.

Hillenberg, Humlegårdsgatan 14

3 av 5

Om man såg kocken Karl Ljung i tävlingssåpan "Kockarnas Kamp" tidigare i höstas så förstår man nog ungefär hur hans nya krog Hillenberg ser ut. Det är en sympatisk samt oklanderligt hantverksskicklig restaurang samt tillhörande bardel. Ett sådan slags ställe där Kalixlöjrommen är formad till perfekt sömlösa quenneller, rödlöken är skuren i pixelstora brunoiser och rödvinssåsen är djupare än en en gymnasielev i basker. Stämningen är lågmält artig, men med en bestick-klirrande energi som varken skrämmer bort kvartersdinerande Östermalmare eller nyblivna Stureplanspar som vill hålla det lite anonymt på den första dejten. Hillenberg är helt enkelt en klassisk krog. En sådan som de såg ut innan tatuerade hipsters startade koreanska pizzatruckar, krögare började med storytelling och proteinet blev tillbehöret till grönsaken och inte tvärtom.

Om man tycker att det låter intressant, lär man inte bli besviken.

Skaldjurstoasten vi äter till förrätt kommer till exempel med hummer, krabba, räkor, kronärtskocka och lite tryffel som Karl snajdigt river vid bordet. Det är mycket, mycket gott. Den tunt skivade regnbågen med forellrom är liksom kalvcarpaccion dock något uppdaterade, lite mer eleganta versioner. Men inte så mycket att det stör. Istället är det precis sådana slags förrätter som får hjärtat att picka lite förväntansfullt inför fortsättningen.

Huvudrätterna är mer murriga, maximalistiska, mättande. Vi äter ett härligt sötsyrligt långkok på dilamm och en fin grillad entrecote med tomatsallad. Jag ställer mig dock lite tveksam till comteostkroketterna som kommer till köttet. Är de verkligen godare än en helt vanlig pommes? Nej, jag tycker inte det.

Efter att inte ha ätit oxfilé på åratal förvånas jag också hur småtrist denna en gång så tjusiga styckdetalj egentligen smakar. Har den alltid varit så eller är det bara jag som vant mig vid mer smakrika, hårdare arbetande muskler? Min kritiska sida finner även anklevern som serveras uppe på oxfilén på Rossinin något för fettig medan min inre Stenbeck skrockar nöjt och skyfflar i sig.