Metro Debatt

Om någon lyssnat hade jag kanske inte plockat upp det där rakbladet

Hade det inte varit så skamfyllt att prata om att må dåligt psykiskt kanske mitt liv hade sett helt annorlunda ut idag, skriver Sara Modigh.

Privat.

När jag bad mina vänner att beskriva mig med tre ord så var snäll, omtänksam, glad och stark ord som kom upp. Det är väldigt vanliga ord som speglar att jag är en helt vanlig ung tjej, men under ytan så finns en psykisk ohälsa som följt mig genom hela mitt liv.

Utåt sett så är jag alltid den där glada, lite spralliga tjejen och har nära till skratt. Lite blyg, men ändå väldigt social. Jag älskar att skratta och för mig är skrattet min räddning. Mitt mål i livet är att skratta varje dag hur jobbigt det än är i livet just då.

Jag har många gånger hört meningar som "Att du mår så dåligt hade jag aldrig kunnat gissa, du som är så glad och trevlig" och det är väl lite det som är ett problem. Vi alla har en inre bild av hur vi förväntar oss att psykisk sjukdom ser ut. Men sanningen är att det kan vara väldigt svårt att se vad som rör sig inom en annan människa.

Det där med att må psykiskt dåligt kan vara väldigt svårt att prata om och det är inget man gärna visar.
Det finns många som lider i tysthet, jag var en ibland dem. Tills jag en dag för några år sedan bestämde mig för att inte längre vara tyst.

Jag tröttnade på att ständigt känna mig ensam och jag sökte mig till internet, där hittade jag en plats att ventilera mig på genom att börja blogga. Jag kände en stor skam över min psykiska ohälsa och det var både jobbigt men samtidigt skönt att prata öppet om hur jag verkligen mådde. En stor tyngd släpptes från mina axlar och jag kände mig befriad efter att ha "Kommit ut" med min problematik.

Jag har mått dåligt så länge jag kan minnas. Redan som sexåring hade jag svårt att sova för jag var så orolig och spänd. Jag fick alltid ont i huvudet och ont i magen varje gång som jag skulle gå till skolan.
Varje kväll önskade jag att jag skulle vakna upp och vara någon annan. Någon som inte behövde gå till skolan för jag tyckte att det var så hemskt där.

Jag var så fylld av ångest och någon gång när jag gick på lekis upptäckte jag när jag i ren skräck knöt händerna så hårt att naglarna skar in i handflatorna, att smärtan hjälpte mig att fly undan ångesten ett tag. Jag hade hittat mitt sätt att hantera mina känslor, min flykt blev genom självskador. I början väldigt sällan. Men ju äldre jag blev desto sämre mådde jag och självskadandet eskalerade mer och mer.

Skolan var alltid ett rent helvete för mig. Ingen förstod hur dåligt jag mådde och jag kände mig så frustrerad. För hur mycket jag än kämpade så var det ingen som såg min kamp. Jag kallades lat och vid varje samtal som skolan hade med mig så sa de åt mig att jag skulle skärpa till mig. De sa att jag skulle ta mig i kragen och komma till skolan. Att jag redan kämpade allt jag kunde var det ingen som ville förstå och jag kände mig så otillräcklig och värdelös.

Det blev inte heller lättare när glåpord kastades och elaka ord började skrivas på mitt skåp.
Jag var jätterädd för att gå till skolan och jag vantrivdes där så mycket att jag gladeligen skulle gått till vilket annat ställe som helst på jorden bara jag slapp gå till skolan.

Trots att jag flertalet gånger bad om hjälp att få orden borttvättade från mitt skåp hände ingenting förrän min mamma ringde och hotade med en polisanmälan. Då tvättades orden bort och jag fick byta skåp. Men orden som min rektor sa till mig angående den mobbning som försiggick är nästan värre än mobbningen i sig. Rektorn sa till mig: "Du får skylla dig själv när du ser ut så som du gör". Hon menade på att då jag klädde mig i svarta kläder, sminkade mig mycket och skolkade ofta så fick jag skylla mig själv att de andra barnen var elaka mot mig.

När jag tänker tillbaka på hur skolan hanterade mitt mående blir jag väldigt besviken. Jag upplever att det var så tydligt att jag inte mådde väl. Men ändå så var det ingen som tog det på allvar.  Mycket handlade väl om att jag då inte hade fått några diagnoser ännu.

Jag tror att det skulle vara bra om skolan och BUP skulle kunna samarbeta mer för att ge barn med psykiska problem en bättre skolgång.  Tyvärr fick inte jag den möjligheten. Jag kan inte låta bli att undra hur det hade sett ut om lärare och rektorn på min skola hade haft förståelse för den problematik jag hade.
Om de hade förstått känslan av att ständigt ha ett tryck över bröstet, att ha en klump av gråt i halsen som fick det att kännas som att jag höll på att kvävas. Om de hade förstått att all min vakna tid upplevde jag en sådan ångest att jag inte kunde fokusera på någonting annat. En ångest som var så stark att jag ibland förlorade all verklighets uppfattning och började hallucinera. Min puls var alltid hög och hjärtat bankade så hårt i bröstkorgen, jag kände mig svimfärdig, illamående och kallsvettig varje sekund som jag befann mig i skolan. Om de bara hade förstått vilken traumatisk upplevelse det var för mig att slitas ur tryggheten i min säng och att skrikande och gråtandes bli buren ut i en bil och körd till skolan.

Jag minns så väl hur jag i panik skrek och slogs för att slippa skolan, för mig kunde skolan lika gärna ha varit ett stup som någon försökte kasta mig över. Varje dag samma sak, panikångest, smärta, rädsla och en kamp som för mig kändes som på liv och död. Ångesten höll mig i ett järngrepp och jag gjorde allt för att ta mig ur. Men det enda sättet jag visste var självskadandet som jag hade upptäckt många år tidigare och som vid det här laget var det enda som jag förlitade mig på.

Mitt självskadebeteende har varit något av det som varit allra svårast för mig att öppna upp och berätta om, speciellt den delen som handlat om sex. Att erkänna för andra att man använt sex som ett sätt att skada och straffa sig själv är väldigt svårt. Det är inte bara svårt att erkänna för andra utan även svårt att erkänna för sig själv.

Det var när jag gick i högstadiet som mina självskador ökade som mest och det var då jag började använda sex som ett sätt att skada mig själv. Jag kände mig värdelös och dålig på många sätt så bekräftelsen att jag dög att ha sex med lockade och tillslut kände jag att det var det enda jag dög till och därför förtjänade jag att utnyttjas och användas.  

Jag hade inte sex för att jag ville ha sex, jag hade sex för att jag ville fly. Fly från ångest och fly från livet. Jag ville glömma allt för en liten stund i baksätet i någon bil, i en skogsdunge eller på någon av skolans toaletter.

Slutet av min högstadietid kretsade bara runt cigaretter, sex och rakblad. Mitt mående var på botten och jag kände mig väldigt ensam och oförstådd. Inte ens jag själv kunde förstå varför jag mådde som jag gjorde och varför jag skadade mig själv på det viset. Jag hade aldrig någonsin hört talas om någon annan som gjorde så som jag. Under hela min uppväxt kände jag mig så ensam, för psykisk ohälsa var ju inget som det pratades om. Hur skulle jag som sexåring förstå mina svåra och jobbiga känslor och hur skulle jag som tioåring förstå att det fans andra som kände som jag?

Det var först i högstadiet som jag började inse att jag inte var ensam om att må dåligt. Men om jag inte är ensam varför pratar ingen om det? Det pratas ju om killen som bröt nyckelbenet och om tjejen som fick lunginflammation. Så varför pratas det inte om mitt sätt att må dåligt?

Jag har själv fått uppleva hur otroligt olika behandlad man blir beroende på om det är en fysisk eller psykisk ohälsa man har. Jag som haft psykiska problem i hela mitt liv har aldrig känt att folk varit så stöttande som när jag även drabbades av en fysisk sjukdom. När jag fick diagnosen Multipel Skleros började människor runt om undra mer över hur jag mådde, orkar jag verkligen med det där?, jag kanske skulle ta det lite lugnare så jag inte tar ut mig för mycket? Trots att jag varit sjuk hela livet så blev jag chockad över hur snälla och omsorgsfulla folk kunde vara för att man var sjuk.

Många har frågat hur det känns, vad jag har för symtom, om det finns något jag behöver ha hjälp med, hur medicinerna fungerar för mig och så vidare. Frågor som jag inte upplever har ställts på samma omtänksamma sätt om min psykiska ohälsa. Jag upplever att människor blir mer oroade över min MS-diagnos än den psykiska ohälsa som nästan tagit mitt liv.

Att prata om fysiska sjukdomar är oftast inga större problem. Men när det går från att vara fysiskt till att vara psykiskt så blir det genast mycket svårare att prata om det. Kanske är det på grund av tabun och fördomar? För just fördomar finns det mycket av när det gäller psykiska problem.

Det kan vara allt från att psykiska sjukdomar inte existerar och att man bara är en svag och löjlig individ. Att man borde ta sig i kragen och sluta tycka synd om sig själv, till att man är en galning som är en potentiell mördare eller åtminstone en farlig brottsling. Fördomar som dessa har påverkat mig genom hela mitt liv och stigmatiseringen av psykisk ohälsa som finns har bidragit till att jag känt väldigt mycket skam.

I klassrummen skreks det ofta meningar som "Är du sjuk i huvudet eller? Sitt still ditt dampbarn, jävla psycho" som några slags nedsättande meningar. Det är en jargong som säger att det är fel att vara psykiskt sjuk, det är något dåligt och det är skamligt att vara drabbad.

Varje gång en av de där meningarna yttrades skämdes jag över mitt dåliga mående och ville helst bara sjunka genom jorden och bli helt osynlig.

Just den känslan av skam leder till att många drar sig för att söka hjälp. Jag minns att jag en gång i högstadiet blev "påkommen" att gå till psykiatrin och jag blev så ställd och så skamsen att jag knappt fick fram ett ord efter att jag fått frågan om jag gick till till barn- och ungdomspsykiatrin. Även om just den frågan var ställd i välmening.

Skammen gjorde att jag drog mig undan och jag gjorde allt för att dölja mitt dåliga mående.
Jag tycker att det är väldigt viktigt att uppmuntra till ett öppnare samtalsklimat kring psykiska olikheter. Genom att prata mer om psykisk ohälsa och hur det påverkar både de som är drabbade men även hur det påverkar anhöriga, arbetsgivare och så vidare, så tror jag att vi kan få ett samhälle där fler har en bättre förståelse för vad psykisk ohälsa är. Jag tror också att den ökade kunskapen kommer leda till färre fördomar och det kommer på sikt att göra att fler faktiskt kommer våga vara öppna med sin problematik.

När jag började skriva om min psykiska ohälsa så insåg jag hur många det faktiskt är som mår dåligt och känner sig ensamma. Jag kan inte ens räkna gångerna jag fått höra att någon tycker det är skönt att se att de inte är ensamma. Jag kan inte annat än att hålla med dem. Att må dåligt och att känna sig ensam är inte lätt. Allra minst när man är väldigt ung.

Jag önskar att jag hade upptäckt tidigare att jag inte var ensam om att må så dåligt som jag gjorde, och jag önskar att någon hade upptäckt mitt självskadebeteende tidigare och berättat för mig exakt vad ett självskadebeteende är och varför det uppstår. Kanske hade det då inte gått lika långt, kanske hade jag inte ens plockat upp det där rakbladet, kanske hade jag inte sökt mig till äldre män och låtit dem utnyttja mig.

Ja det finns mycket som man hade önskat ändra i det förflutna och ibland kommer dessa tankar på "hur hade det varit om". Men jag vet att det inte finns något som kan ändra på det förflutna så jag försöker att inte tänka så mycket på hur mitt liv hade kunnat se ut om jag hade fått den hjälp och det stöd jag behövde.

Däremot så vill jag berätta om att jag inte fick det för att jag hoppas att någon lyssnar och förstår.
Förstår hur otroligt viktigt det är att uppmärksamma tidiga tecken på psykisk ohälsa, eller hur viktigt det är att man lär sig att lyssna efter ord som tyder på att någon inte mår bra. Om du hör eller ser något som tyder på att någon inte mår bra så fråga personen hur den mår och visa att du finns där när personen känner sig redo att prata. För att ha någon att prata med, någon som lyssnar och förstår eller åtminstone försöker förstå är väldigt viktigt.

Att prata och skriva i min blogg har för mig varit den bästa bearbetningen och är för mig en otroligt viktig del för att jag ska må bra. Genom att prata om det och inte bara håll allt inom mig har jag kunnat få utlopp för tankar och känslor på ett sätt som jag inte kunnat tidigare.  

Något som är värt att tänka på är att, hade det inte varit så skamfyllt att prata om att må dåligt psykiskt kanske mitt liv hade sett helt annorlunda ut idag.

Sara Modigh,

Driver bloggen: "En blogg om psykisk ohälsa, MS och livet"