Metro Debatt

Poliserna sa "vi kommer med tråkiga besked" – och livet stannade

För 906 dagar sedan klev två poliser över tröskeln för att berätta att min son hade tagit sitt liv. Där och då stannade mitt liv. Vi måste sluta blunda för att så många människor inte ser någon annan utväg i livet än att avsluta det. För det går att komma ur livskriser, med rätt hjälp, skriver Maria Pedersen.

I dag är det 906 dagar sedan min son Fredrik tog sitt liv.

Statistiskt sett har det sedan den dagen i Sverige – den 7 oktober 2013 – inträffat omkring 3 600 självmord.

Tretusensexhundra självmord. Hur ska det få ett slut?

Den dagen det knackade hårt på vår dörr och två poliser klev över tröskeln för att säga "vi kommer med tråkiga besked", då stannade mitt liv. De hade hittat min son Fredrik, som då var 22 år, död. Död genom ett självmord. Jag kastades rakt ner i den djupaste avgrund och jag kunde verkligen inte förstå hur jag någonsin skulle kunna ta mig upp därifrån igen.

► LÄS MER: "Ta inte livet av dig – det blir bättre"

De första veckorna efter dödsbudet minns jag bara i fragment. Jag agerade som en robot och utförde bara de praktiska sysslor som ett dödsfall medför. Vårt hem fylldes av blommor och kort från alla möjliga håll. Jag levde i en fullständig overklighet, jag levde som i en bubbla där allt gick i slowmotion. Men livet stannar ju inte. Sekundvisaren på klockan fortsätter att ticka, solen fortsätter gå upp och ner och alla andra där utanför fortsatte att leva precis som tidigare. Hur var det möjligt?

Första året efter Fredriks död letade jag mycket information om självmord på nätet. Jag ville veta allt. Hans död måste få någon form av mening för mig. Jag ville hitta en mening i det meningslösa. Efter en tid fann jag Suicide Zero, det var en relativt nystartad organisation som arbetar för att informera och påverka politiker och beslutsfattare. Jag blev medlem där och är numera en aktiv volontär i organisationen.

Sedan dagen då Fredrik dog, den 7 oktober 2013, har drygt 650 personer omkommit i trafiken, statistiskt sett. Det är inte ens en femtedel så många som har dött i självmord under samma period. 

1997 fattade Sveriges riksdag beslut om en nollvision i trafiken, och satte som mål att antalet döda skulle minska till högst 400 personer år 2000. Efter mycket arbete, forskning, kunskapsspridning och kampanjer har vi i dag kommit långt på vägen mot en nollvision, vilket siffrorna också visar.

Elva år senare, 2008, antog riksdagen nio strategier som skulle minska självmorden. Men inga pengar tilldelades. Ingen samordnare följde upp. En del steg har tagits, men mycket återstår. Det är dags för en förnyad och uppdaterad nollvision som måste tilldelas medel så att den kan genomföras.

För vi måste sluta blunda för att så många människor inte ser någon annan utväg i livet än att avsluta det. Vi måste börja tala om att livet går upp och ner och att vi ibland hamnar i livskriser. Men att det går att komma ur dem med rätt hjälp. Vi måste våga tala om psykisk ohälsa på samma sätt som vi talar om andra sjukdomar. Vi måste på allvar förstå att självmord är en konsekvens av ett psykiskt lidande.

► LÄS MER: "Sluta moralisera om självmord och hjälp dem som mår dåligt"

Staten måste satsa på forskning, kunskapsspridning, kampanjer inom suicidpreventionen och stöd till de organisationer som arbetar för att förebygga självmord. Samhällskostnaderna är enorma. Räddningsverket, som numera heter MSB, lämnade en rapport redan 2004 där de beräknade kostnaderna för självmord och självmordsförsök till 5,5 miljarder.

I dag satsar staten cirka 100–150 miljoner kronor årligen på trafikforskning, men bara en bråkdel av den summan på forskning kring självmord.

Det är dags att ni politiker vaknar. Ni måste våga öppna ögonen för ett av Sveriges största samhällsproblem. Vi vet att självmord är den vanligaste dödsorsaken bland unga i åldern 15–24 år. Det måste vi ändra på.

Ingen förälder ska behöva uppleva beskedet att ens älskade son eller dotter inte längre finns, att de inte orkade fortsätta leva.

Maria Pedersen

Volontär Suicide Zero