Metro Debatt

Psykisk ohälsa bör inkluderas i ämnet idrott och hälsa

Ett smärtfyllt inre gör precis lika ont som ett smärtfyllt yttre. Men det får man aldrig lära sig i skolan, skriver Ida Davidsson.

Privat.

Ida Davidsson.

Under hela min grundskoletid visste jag inte om den skymda ”och hälsa”-biten av ämnet idrott och hälsa. Ämnet vi elever haft sedan barnsben har för mestadels fokuserat på fysisk aktivitet. Det är inte är negativt, missförstå mig inte. Fysisk aktivitet är extremt bra för elevernas hälsa. Men att endast fokusera på handboll, fotboll och orientering när det finns en sida som bör värderas exakt lika mycket är inte bra.

Även fast jag under min gymnasietid fick ta del av ”och hälsa”-biten var den minst sagt undermålig. För visst är det bra att jag lärde mig musklernas namn och kostcirkeln, men vad hände egentligen med ångest, depression, tvångstankar och ätstörningar. Vad hände med den sidan av hälsan? Den psykiska.

Redan i förskoleklass bör elever få ta del av det psykiska mående inom ämnet idrott och hälsa. Detta skulle göra att psykisk ohälsa skulle bli mer accepterat i samhället. Att en av vår tids största folksjukdomar fortfarande har en skam över sig. För det finns fortfarande en stämpel på människor som i någon form lider av en osynlig sjukdom. Man behöver veta att en person som lider av psykisk ohälsa varken är galen eller konstig. Den personen är sjuk, precis som vilken annan person med en fysisk sjukdom. Inte sjuk i huvudet, utan bara sjuk.

Målet är att barn ska växa upp med vetskapen att det inte alltid behöver synas på utsidan för att det ska göra ont på insidan. Att en dag ska ångest bemötas med samma respekt som migrän. Vilket det troligen skulle bli, om det var en självklar del av samhället och en självklar del av ordet hälsa och ohälsa. Kunskapen skulle öka, och med kunskap kommer förståelsen. Förståelsen att en person som lider av en depression inte kan försöka vara gladare.

Depression är inte en form eller synonym till att vara ledsen. Att lida av en depression är så mycket hemskare och gör så mycket ondare. Att uttrycka sig att man är deprimerad eller att något skulle vara deprimerande är i mina öron som att skrika att man har cancer, när man i själva verket har en mycket hemskt förkylning. Självklart är det fortfarande jobbigt, men inte alls på samma nivå. Genom att införa denna del i ämnet idrott skulle man lättare kunna hjälpa barn i tidig ålder. Att kunna upptäcka och hjälpa barn med en möjlig psykisk sjukdom eller problem. Att hjälpa dessa barn innan de faller helt. Man själv skulle även lättare kunna förstå om man någon gång i livet skulle drabbas av en psykisk sjukdom.

De unga skulle förstå och lära sig att jag är inte galen eller sjuk i huvudet för jag drabbades. Ingen ska uppleva en panikångestattack och tro att man håller på att dö eller upplever en hjärtinfarkt. Eftersom kunskapen skulle finnas. Man är inte galen, sjuk i huvudet eller knäpp.

Tiden då? Var finns den? Tiden förstår jag är ett problem, men då får man helt enkelt ta sig tid. För det fungerar inte längre att blunda för den psykiska ohälsan. För det har vi gjort tillräckligt länge. Det måste bli en del av detta samhälle. Det måste bli accepterat. Den resan har redan startas, men resan skulle gå betydligt mycket enklare och snabbare om det var en del av undervisningen. Att det blev en lika viktig del som att lära sig musklernas namn och kostcirkeln.

För ett smärtfyllt inre gör precis lika ont som ett smärtfyllt yttre. Du är inte galen, knäpp eller dum. Du har det jobbigt, precis som personen med 40 graders feber och huvudvärk.

Ida Davidsson,
19 år och student