Metro Debatt

Qaisar Mahmood: Kulturen är vår krockkudde

Under den här veckan lyfter Metro i samarbete med Way Out West sex viktiga frågor på temat hållbarhet. En ny fråga, en ny debattör – varje dag. Sist ut är författaren Qaisar Mahmood som skriver om hur viktig kulturen är i mörka tider.

Varför lär inte vi oss av historien? Vi får aldrig glömma, säger vi med jämna mellanrum. Som om minnet skulle vara en garant för att gårdagens oförrätter inte ska upprepas. När något hemskt inträffar säger vi med skam i rösten att nästa gång måste vi komma ihåg att lära oss av historien. Vi kan bättre. Vi är bättre än så. Aldrig mer.

Men det förgångna upprepas, gång på gång. Som väderlekens skiftningar, efter sol kommer regn. Det är som om vi inte ens kan minnas att vi inte minns. Vi får aldrig upprepa Hitler. Det här må vi aldrig glömma. Samma sak gäller apartheid, Stalinism, Milosevic eller Bin Laden. Och inte heller etniska rensningar – Rwanda, Bosnien, Aleppo eller Kobane. Aldrig mer. Över våra döda kroppar.

►LÄS MER: Maxida Märak: Sverige romantiserar andra länders urfolk – men spottar på sitt eget

Samtidigt närmar sig valet i USA med Donald Trump som möjlig nästa amerikanska president. Många påpekar oroligt att det liknar 30-talets Europa, 70-talets Uganda eller 90-talets forna Jugoslavien. Alla tecken pekar mot en ny katastrof. Så varför lär vi oss inte av historien och gör allt vi kan för att stoppa kapplöpningen mot avgrunden?

Jag tror inte att problemet ligger i vår vilja, eller vår illvilja. Det är snarare vår natur, som vi inte kan streta emot. Två saker kan vi inte undvika. Vi människor behöver glömma gårdagen och blicka mot morgondagen för att inte falla i apati, för att inte förgås av hopplöshet.

Det andra: Tänk att du åker bil, det du ser i framrutan ter sig som enskildheter – Brexit, Trump for president, ekonomisk kris i något land, polariseringen i samhället, vi-och-dom. I backspegeln ser vi att dessa enskildheter bildar mönster – andra världskriget, massmord i Srebrenica, etniska utrotningen i Rwanda. Vi förbannar oss varje gång. Varför såg vi inte helheten när vi registrerade detaljerna. Svaret är lika enkelt som svårt – träden rusar förbi i framrutan och blir till skog först när vi kikar i backspegeln.

Du som läser den här texten, tolkar du mig som fatalistisk? Att jag har blivit apatisk? Eller att jag säger att vi ska ge upp och lägga oss ned och vänta på undergången? Nej, inget kunde vara mera fel. Att jag inte tror att vi kan undvika avgrunden betyder inte att vi ska låta bli att agera. Även om vi inte kan förhindra att historien upprepar sig, tror jag att vi kan minska dess negativa effekter och skynda på mot ljusare tider.

►LÄS MER: Pär Holmgren: Årets naturresurser är redan slut – snart har vi ingenstans att bo

Ty om vi bara lägger oss ned och stirrar upp mot himlen och låter det oundvikliga inträffa, finns risken att det blir en solförmörkelse som varar längre och blir mörkare än vad den behöver vara eftersom vi inte tänt det fladdrande stearinljuset.

Politik är att vilja. Byråkrati är att kunna. Kultur är att uthärda.

När världen ter sig oresonlig och oförståelig, är kulturen det som kommer att skänka oss tröst när det oundvikliga inträffar. Boken, pjäsen, musiken, illustrationen kommer att vara den eldstad kring vilken vi kan söka värme, gemenskap och förtröstan. I mörka tider behöver vi tröst och hopp och perspektiv för att inse att mänskligheten överlevt gång på gång.

Nu när vi återigen närmar oss solförmörkelsen behöver vi kulturen mer än någonsin. Den kommer att vara vår krockkudde. Låten som får oss att hamna i eufori. Boken som ger oss perspektiv och tröst. Tavlan och skulpturen som skänker oss ett lugn. Så fäll upp era brickor och räta upp era stolsryggar. Sätt huvudet mellan knäna och gör er redo för kollision.

Qaisar Mahmood

Författare

Mer om Debatt