Metro Debatt

Rasismen i Sverige är på riktigt – så sluta förminska våra upplevelser

Från nedbrända asylboenden till diskriminering på bostadsmarknaden, ja, det finns snudd på oändligt mycket bevis, från högt till lågt, på att vi i Sverige har problem med rasism. Ändå verkar några av landets främsta skribenter på några av våra största tidningar se det som sin plikt att motbevisa existensen av detta problem.

► LÄS MER: "Boxningen har hjälpt mig överleva i ett rasistiskt samhälle"

Den senaste trenden är att vifta bort förekomsten av strukturell diskriminering bara för att vissa av de som lyfter frågan har läst några universitetsutbildningar eller lyckats landa några frilansuppdrag, kanske allra tydligast i debatten kring Rummet tidigare i höst. Nyligen ifrågasattes exempelvis hur förtryckt man egentligen kan vara om man vet vad ”kulturell appropriering” betyder. Som att det ena skulle utesluta det andra. Som att vi hade kunnat ifrågasätta behovet av medborgarrättsrörelsen för att vissa av dess förkämpar ibland använde ”svåra ord” i tal.

Det är en särskilt hänsynslös taktik. För samtidigt som det antyder att en utbildning skulle fungera som en sköld mot diskriminering menas också att enskilda individers framgång är ett bevis på att Sverige är fritt från problem på strukturell nivå. Det är ett sätt att försöka splittra den antirasistiska rörelsen – dels de som upplever rasism ”på riktigt” och dels de som har högskolepoäng och därför enbart pratar om rasism på ett teoretiskt och nästan hobbyliknande plan.

► LÄS MER: "Kvinnan på tunnelbanan iakttar mig och skriker: Öppna din väska!"

Denna taktik är även anledningen till att begrepp som identitetspolitik och kulturell appropriering får så oförtjänt mycket medieutrymme. Ingen har nämligen påstått att kulturell appropriering är världens största problem. Att det är ”irriterande”, ”typiskt” eller symptomatiskt för något annat, visst, men inte mer än så. Tvärtom har mängder av andra viktigare frågor lyfts, som att afrofobiska hatbrott är på kraftig frammarsch, men av någon anledning är dessa framstående skribenter på dessa stora tidningar inte intresserade av att diskutera eller förhålla sig till det. De vill hellre ta en fråga som kulturell appropriering, som handlar om strukturer, och göra det till en ”men jag då?”-fråga på individnivå. ”Ska jag inte få lyssna på hiphop?” Får jag inte ha braids?” ”Får jag inte klä ut mig till vem jag vill på Halloween?” De vill hellre lyfta kulturell appropriering och kalla antirasister för kränkta, samtidigt som de själv gråter ut för att de inte ”får” twerka, trots att ingen ens har förbjudit dem från att göra det.

För många av oss som sticker ut från normen är diskriminering och rasism, på olika nivåer, något vi har upplevt sedan barnsben. Det är därför så tröttsamt när de som tillhör normen vill förminska våra upplevelser. Rasism handlar om hatbrott och att inte få komma på jobbintervjuer förrän man byter till ett mer svenskklingande namn. Men också om att kunna ta en öl på krogen utan att främlingar tar på ens hår eller ifrågasätter varför man inte åker ”hem”. Vi kämpar mot allt detta samtidigt, men det enda dessa skribenter vill göra är att sätta strålkastarljus på den allra minsta beståndsdelen och säga ”titta, ni har det inte så dåligt trots allt”.

► LÄS MER: "Väktare på hiphopfilmer luktar rasism och särbehandling"

Det är som att jag, i egenskap av man, skulle be svenska kvinnor sluta prata om gigantiska löneskillnader för att de trots allt bor i världens mest jämställda land. Ni hade med all rätt tyckt att det var befängt, så varför ser ni inte samma problem nu?

Amat Levin