Nyheter Sverige

Så här går det till på studentflaken

Ölen sputades med ojämna mellanrum från början till slut.
Ölen sputades med ojämna mellanrum från början till slut.

Metros reporter tog del av den härliga och galna studenttraditionen och åkte på fredagen med på ett studentflak, fyllt med dansande, sjungande och ölsprutande Stockholmsstudenter.

Linnea Carlén
Linnea Carlén
Linnea Carlén
Karolina Skoglund

Linnea Carlén före studentflaksåket.

Karolina Skoglund

Efter.

Det är sexton grader i luften och den strålande junisolen värmer lastbilsflaken som står parkerade bakom Spånga gymnasium i nordvästra Stockholm. Flera sexpack lättöl och tre blå Ikea-kassar, fullproppade med de billigaste ölsorterna som går att finna, står uppradade uppe på ett av dem. 

"To the future and beyond", lyder texten på ett av lakanen som pryder lastbilens sidor.

Nyss utsprungna studenter från två av gymnasiets naturklasser klättrar en efter en upp på det snustorra flaket. De skrattar, skämtar, skriker och knuffas. Stämningen är så uppsluppen och genomhärlig att jag önskar att alla de som någon gång gnällt över ”de där jäkla studentflaken” kunde få sig en släng av detta.

► LÄS MER: De tar studenten efter fem år i Sverige – utan sina familjer

Om drygt två och en halv timme, när lastbilen återigen rullar in på parkeringen, kommer de flesta – inklusive jag själv – att ha genomsura kläder och intorkad öl i håret. Mobiler kommer att ha laddats ur. Flaket kommer att bada i sur, avslagen öl och ett gäng tygskor och finskor kommer att vara bortom all räddning.

Sagt på det sättet låter flakåkandet rent ut sagt idiotiskt. Och visst kan man få tycka det. Men för studenterna är det en ”once in a lifetime”-grej, som en av dem beskrev det. Ett sätt att skrika, dansa och sjunga ur sig både stolthet, lättnad, glädje och skoltrötthet. En möjlighet att bara få "balla ur" för en stund (om man nu önskar det).

”Det hör till”, som en annan sa.

► LÄS MER: Sexistiska och rasistiska banderoller stoppas från studentflak

Det ska sägas att flakåkandet inte är helt oriskabelt. Det vittnar inte minst förra årets allvarliga olyckor om. Men de femtiotalet strålande glada studenter som under vår tur via köpcentrum och villaområden rattade Spotify-listan och körde allsång till technoversioner av "För vi har tagit studenten", Panetoz "Dansa Pausa" och den i sammanhanget klassiska "Eye of the tiger" kan inte heller reduceras till "ett gäng skräniga studenter" vars segervarv runt hemkommunen borde förbjudas.

Och när jag promenerar tillbaka till pendeltågstationen har både jobbtelefonen och min privata laddats ur, mascaran har blandats ut med lättöl och ligger ingrodd under ögonen. Strumporna inuti gummistövlarna är dyngsura.

Men det gör ingenting. För jag har för andra gången i mitt liv blivit inbjuden till den härliga stämningen som finns på ett lastbilsflak, fullt av studenter som har hela livet framför sig.

Att det är både högljutt, blött och svårförklarligt hör som sagt hit.

– Det känns skönt att ha tagit studenten, att vara klara och fri. Blött, gemenskap och lycka, sammanfattar en av studenterna det hela.