Kolumner Johan Norberg

Så hjälpte Bowie till att riva Berlinmuren

Bland alla hyllningar till den avlidne David Bowie de senaste dagarna stod en ut. Det tyska utrikesdepartementet tackade via twitter musiklegenden för att han ”hjälpte till att riva muren”. Muren var förstås Berlinmuren. Den 155 kilometer långa mardröm av betong, diken, taggtråd, minor och kulsprutor med vilken den kommunistiska diktaturen i Östtyskland fängslade ett helt folk. Alla som ville fly till det fria, västra Berlin, där Bowie bodde i slutet av 1970-talet.

Tweeten syftade på den 7 juni 1987, vid 22-tiden. David Bowie är tillbaka i Berlin och har just klivit upp på festivalscenen precis vid muren. 70 000 åhörare jublar när han på tyska framför ett budskap till de hundratals, kanske tusentals östberlinare som trotsigt samlats på gator och tak på den andra sidan för att lyssna till den förbjudna musiken: ”Vi skickar våra bästa hälsningar till alla våra vänner på andra sidan muren.” Och så börjar han spela Heroes. Det är då östberlinarna blir som tokiga.

►LÄS MER: ”Facket behandlar invandrare som sopor

Heroes var nämligen deras ledmotiv, en mäktig och ödesmättad popklassiker om kärlek i skuggan av Berlinmuren. Bowie hade skrivit den tio år tidigare, i Hansastudion i Västberlin, när han blickade ut mot muren, som tornade upp sig bara några tiotal meter därifrån. Though nothing will drive them away, we can be Heroes, just for one day. We can be us, just for one day.

Det är till tonerna av Heroes som de tjuvlyssnande österberlinarna den där junidagen 1987 jublar, gråter, omfamnar varandra, och börjar tåga mot Brandenburger Tor, där öst möter väst. De buar ut soldaterna som hindrar deras väg. Några börjar skandera de förlösande orden ”Mauer weg!” – bort med muren. Det är startskottet för två kvällar av exempellösa kravaller. Säkerhetspolisens interna dokument varnar för att folkmassor med ”dekadent utseende” blir allt större, läget allt svårare. Diktaturen svarar med brutalt våld och massarresteringar.

►LÄS MER: Du behöver inte delta i mobbjournalistisken

Många vittnar om att det var det just där och då de bestämde sig att det måste vara nog. Dessa orädda folkliga protester var bakgrunden när USA:s president Ronald Reagan bara fyra dagar senare i ett tal vid samma plats överraskande krävde att muren skulle rivas. Det ingöt än mer mod i dissidenterna. We can beat them, forever and ever.

Det var naturligtvis inte Bowie som rev muren, men underskatta aldrig ungdomar som inte får lyssna på sin favoritmusik. Den kvällen fick unga östberlinare uppleva systemets nakna barbari, men också hoppet om en öppen värld, frammanat av toner och ord som inga murar och gränser kan stänga in. Tobias Rüther, författare till en bok om Bowies tid i Berlin, har skrivit: ”Denna juni månad såg Östberlin några av de hjältar som snart skulle få muren att rasa. På sina läppar har de en låt av David Bowie.”

+ Protester mot övergrepp. Det krävdes att det var flyktingar som tafsade för att reaktionära svenskar, som brukar säga att ”lite skoj ska väl kvinnor tåla”, skulle börja se det som ett problem. Bättre sent än aldrig.

– Nedtystade övergrepp. Om det är sant att polisen har mörkat sexövergrepp för att det riskerade att gynna SD är det ett groteskt svek mot offren – och gynnar förstås SD.