Metro Debatt

Så skulle ditt liv som flykting bli om kriget kom till Sverige

Du har tur som är född i ett land utan krig, ett land du inte behöver fly ifrån, skriver debattören Angela Larsson.
Du har tur som är född i ett land utan krig, ett land du inte behöver fly ifrån, skriver debattören Angela Larsson.

Föreställ dig hur det skulle vara om du var tvungen att fly. Här är debattören Angela Larssons bild av krigets Sverige.

Privat

Angela Larsson.

Juni. Sommarsol faller som en slöja över himlen. Din dotter dansar med en blomkrans på huvudet. Din son sover i din famn. Du ser ut över midsommaraftonens solnedgång och vilar din rygg med sommarstugans vägg som stöd. 

Juli. En laddad drönare sänds till byggnaden bredvid din arbetsplats. Hundratals livsöden avslutas med ett knapptryck från en kontinent långt borta. Ditt företag byter lokaler. Din lägenhet har fyllts av rök för farlig för att andas in. Dina föräldrars gamla radhusområde är en vy mer dystopisk än Tjernobyl.

Augusti. Du tar nu hand om din pappa som skadats efter en bomb i Hötorgshallen. Du rör dig inte i innerstaden sen den ockuperades av de som väljer vapen framför dialog. Du planerar månader av att gömma er i sommartorpet och leva på konserver. Samtidigt sprängs allt ni älskat i bitar 50 minuter med bilresa därifrån. 

December: Situationen blir mer ohållbar. De få som överlevt är så pass traumatiserade och nedbrutna att du hellre skulle dö än stanna. Även om kriget slutade nu skulle du inte minnas allt fint som skett i det här huset. Du känner inte längre värmen från skratten du och din familj delade när ni spelade yatzy medan regnet rasade utanför.

Dag och natt har du förberett er flykt. Det är dyrt. Det slår dig att ni aldrig skulle klarat er såhär länge om ni inte tillhört det socioekonomiska toppskiktet i samhället då sådant betydde något. När du flyr din hemort är du högutbildad, ägare av ett fint torp och en nu kremerad lägenhet i Stockholms innerstad. Det spelar inte så stor roll som du trodde att det skulle göra. På utvägen passerar ni byns begravningsplats. Den är bara en hög jord.

Februari: När du går ombord båten ser du att de med mörkare hy placeras under ert golv, där deras chanser att överleva är mindre, på grund av de avskyvärda värderingar hos de som är ditt enda hopp att rädda dig och din familj från total undergång. Du minns alla världen förlorat. Dina föräldrar. Din partner. Barn i parken. Pensionärer på äldreboendet. Blommande grönska från Gävle till Gällivare. Du kräks av uppgivenhet. 

Mars: Ni har inte ens torftiga tillhörigheter. Ni har inga. Dina barn tynar bort framför dig. Trots priset för båtflykten finns här ingen mat, frisk luft eller sinnesro. Du drömmer om att flyga till landet ni ska söka asyl i. Men då hade du stoppats redan på flygplatsen för ett beslut en union tog, en union vars syfte är att underlätta liv för massor. Men inte för dig eller dina barn.

Du tänker på långa söndagar på Ikea, din pappas kram, nybryggt kaffe på kontoret. Båten skakar till. Du ser dina medpassagerare störta mot döden. Det sista du tänker på är midsommar. 

Den dagen står det i media om en olycka på Medelhavet där ditt liv bara är en siffra, en av de tusentals som drunknat i jakten på ett bättre liv. Makthavarna som lett till beslutet som dödat dig beklagar, som om det inte var ett politiskt beslut att inte bygga fler lagliga vägar intill säkerheten.

Turen att födas i ett land där krigstillstånd inte råder är inte universell. Den som flyr har inget val, ingen människa är illegal.

Angela Larsson, debattör i flyktingfrågor