Nyheter Sverige

Så var Summerburst 2015: "Avicii var inte i form"

Avicii.
Avicii.

Fredagkvällen över gärdet badade i sol, fyrverkerier och eufori. Blasterjaxx levererade glädjande hårda toner. Dimitri Vegas & Like Mike ägde publiken lättare än sitt eget mixerbord. Men Avicii verkar inte riktigt vara i form, tycker Metros recensent.

Gustav Gräll
Blasterjaxx
Gustav Gräll
Dimitri Vegas & like mike

Avicii / Aviciifest

Betyg: 2/5

Avicii, eller Tim Bergling var stor redan 2011, när han som 20-årig grabb lyste upp Stockholm stadion under Summerburst första installation.

Nu är det 2015. Summerburst har vuxit ur Stadion och hamnat på Gärdet. Och Avicii är inte stor. Han är störst. Nyligen gjorde han skandal när han dissade Madonna för överproducerade låtar. Det är på den nivån. Han är så enorm att hans DJ-set inte ens är en spelning. Det är ett koncept. ”Avicii-fest”.

Men exakt vad som gjorde kvällens Avicii-spelning till mer av en fest vet nog ingen.

Kanske att det var ännu mer sprutande eld än alla andra spelningar? Ännu mer pang pang-fyverkerier? Ännu mer spektakulära visuals? Ännu mer allt?

Nånstans bakom all pyroteknik stod han i alla fall, med kepsen bak och fram och spelade en hitparad ur sin eget låtarkiv (han är verkligen en strålande producent). Men det är som att han inte är där. Han verkar inte bry sig. Viftar lite märkligt med handen, fumlar med mixandet, spelar låtarna alldeles för länge.

Det hade räckt att säga nått på svenska ibland. Visa lite känsla. Det skulle vara så lätt för honom att piska upp publiken till eufori på världens kanske mest lättcharmande scen: hemmaplan.

Så slår det mig. Det är inte DJ:n Avicii jag tittar på. Det är konceptet. Mosad under sin egen logotype och tighta produktion där allt måste sitta som en smäck finns inte mycket plats för känsla.

Tyvärr.

Blasterjaxx

Betyg: 3/5

Solen bränner över Gärdet när holländska Blasterjaxx går på scenen till tonerna av sin orientaliskt klingande electrohousedänga ”Snake”.

Som att jag befinner mig i en dallrande öken av rå bas.

Det sätter tonen för en timme sprängfylld av stenhårda raveklimax. Sällan får en låt rulla mer än 30 sekunder innan nästa klimaxuppbyggning ska in, och så nästa, och så nästa.

Att den holländska duon Blasterjaxx står med fötterna i den nederländska hardstyle-myllan är uppenbar, med musik gjord för folk som inte är rädd för ett mörkare, hårdare sound än det som annars spelas på stora scenen denna kväll.

Men publiken verkar inte säga nej här heller. Tvärtom lapar de förtjusat i sig de stundom rätt brutala molltonerna, framförallt när den späs ut med behagliga tillskott av armvevar-hiphop.

Det hela hade kunnat sluta riktigt bra, om det inte vore för att de två biffiga gymkillarna (ja, faktiskt, de träffades på ett sådant) på scenen inte riktigt var på det klara med sin DJ-dramaturgi, saktar för ofta ner i mer sävliga takter, lite utan anledning. Eller kanske är de rädda för att Stockholmarna inte klarar av hårdare tag?

Det behöver de inte vara. Vi är redo.

►LÄS MER: Se bilderna fårn Summerburst

Dimitri Vegas & Like Mike

Betyg: 4/5

De grekisk-belgiska DJ-bröderna Dimitri och Mike står på toppen av sin karriär. I år utsågs de till världens nästa-bästa DJs av DJ Magazine. Resultatet av att ha turnerat runt världen i nästan ett decennium med sina sanslöst bastunga housedängor. Att de headlinear Sveriges största festival för kommersiell house är därför inget konstigt.

Det är en självklarhet.

De har rutinen. De har självförtroendet. Och det märks.

Det hela är proffsigt ut i fingerspetsarna. De spelar på publiken nästan lättare än sitt mixerbord. Vet precis hur man ska göra för att bygga atmosfär, maxa peppen. ”Put your motherfucking hands up” skriker de gång på gång, och vi lyder. ”Sit your ass down!”. Vi sätter oss, ställer oss upp igen, ropar.

Och mellan sina egna, patenterade dansgolvsbangers som ”The Hum” och ”Tremor” bjuder de på pleasures som är så guilty att man nästan rodnar. Red Hot Chili Peppers – Hey Oh. White Stripes – Seven Nation Army. Eurythmics – Sweet Dreams. Allt som hela gärdet kan bröla i kör till.

Det hela är förstås inte intellektuellt ett skvatt. Men det är inte heller poängen. Som två virtuoser i ultimat röj förmår de båda bröderna att samla alla i en enda, lycklig armvevning.

I put my hand up.

Mer om Weekend