Metro Debatt

Samhället har lärt mig att jag ska vara rädd för män

DEBATT: Det här samhället har hela mitt liv lärt mig att jag ska vara rädd för män. Och när jag sedan känner hat mot det, då är det jag som är orättvis, skriver Louise Winblad, som driver bloggen ”Hejhejvardag”.

När jag var liten fick jag lära mig att akta mig för ”fula gubbar”, att jag inte fick ta emot godis eller följa med främlingar hem. Senare lärde jag mig att jag alltid skulle ta taxi hem om jag varit ute, att jag aldrig, aldrig fick lifta, gå hem ensam eller gå hem med främmande män. Skulle jag ta taxi så fick det absolut inte vara svarttaxi. Vi fick som tjejgäng höra att vi skulle hålla ihop, hålla koll på varandra, inte lämna någon själv eller med främmande killar.

Nu för tiden går jag aldrig ut och springer när det är mörkt. Om jag har varit ute sent så pratar jag med sambo hela vägen hem och får jag inte tag i honom så väljer jag de mest upplysta vägarna, även om det blir omväg. Är jag ensam hemma och det ringer på dörren så är min första känsla oro. Om det är fastighetsskötaren och denne är en man så känns det jobbigt att vara ensam där när han ska fixa rören.

Just nu läser jag kommentar på kommentar om hur ruttet det är med manshat. Men det som är ruttet med manshatet enligt mig är att det inte är större. Manshat = hatet mot mansnormen. Hela mitt liv begränsas av patriarkatet och den machokultur som råder. På så många sätt.

Jag har alltid älskat musik, men aldrig åkt på festival. Av en enda anledning – rädsla. Har ni läst om alla våldtäkter på festivaler? Jag älskar städer på natten men skulle aldrig ta en promenad nattetid, på grund av rädsla. Och det här med att sova med fönstret öppet…

Om jag möter dig, du man som inte är en våldtäktsman, som inte tänker kränka mig, döda mig eller på annat sätt ta tillfället i akt för att jag är ensam tjej, så är jag ledsen att du blir offer för min rädsla, att jag dömer dig där och då. Att jag har telefonen redo och nyckelknippan i knuten näve. Jag är ledsen att jag misstänkliggör dig bara för att du råkar vara man och ute och gå på samma ställe som jag. Men jag har inte råd att chansa.

Jag har lärt mig att vara rädd för att skydda mig själv. Och varenda dag ser jag fog för rädslan. Det räcker med att läsa en dagstidning, se nyheterna eller läsa kommentarsfält i nätartiklar. Att inte lita på någon är ett sätt att överleva. Problemet är de gånger jag skitit i att vara rädd, när jag trotsat och inte orkat bry mig. För då är det mitt eget fel om något händer, eftersom jag ju inte skulle lita på någon! Det har jag lärt mig. Det har samhället lärt mig.

Ett samhälle som upprepande gånger frågar våldtäktsoffret om hon verkligen, verkligen sa nej, istället för att fråga våldtäktsmannen om han verkligen, verkligen hörde ett ja. Ett samhälle som frågar sig hur hon kunde vara så dum att hon gick hem ensam mitt i natten eller tog svarttaxi eller gick hem med ett helt gäng killar, drack så mycket, klädde sig så utmanande, lämnade sin drink obevakad, dansade så sexigt, festade så hårt… Ett samhälle som försvarar hot om våld, våldtäkt och död med att hon skulle ha tänkt sig för innan hon hade åsikter, uttryckte sig, trodde att hon var något, var orädd, utmanande och tog plats.

Det här samhället har hela mitt liv lärt mig att jag ska vara rädd för män. Och när jag sedan känner hat mot det, då är det jag som är orättvis.

Louise Winblad

Här hittar du Louises blogg.