Kolumner Rickard Söderberg

Samma gamla vanliga nekrofili

När Postnord bär bud om den stora glädjen att landet begåvats med ett regnbågsfärgat frimärke bekräftas insikten om de sex färgernas kraft. Det kan tyckas var några kvadratcentimeter harmlöshet, men den lavin av trollens tröstlösa trögtröskande av sina tröttsamma trakasserier som utlöses vittnar bara om att märket behövs.

När Dorothy 1939 gick längs med den gula tegelvägen mot Oz och sjöng om hur frihetens fåglar flyger bortom regnbågen tändes något i de kärlekstörstandes hjärtan och för många blev epitetet Friends of Dorothy ett sätt att känna sina gelikar. Begreppet blev så vida spritt att the Naval Investigative Service i USA långt in på 80-talet lade stora summor på att försöka leta upp den där Dorothy som var spindeln i nätet för de som didn't ask och didn't tell. Men som så ofta när homofober kravlar sej ut ur sina mörka hålor fick NIS krypa tillbaka med svansen mellan benen när de sett hur de blivit förblindade av sitt synsätt.

► LÄS MER: Rickard Söderberg: "Slicka gärna mina fötter om ni vill"

Regnbågsflaggan som vi känner den vajade första gången vid San Francisco Pride 1978, och har sedan dess varit den yttersta symbolen för HBTQ-rörelsen. Det stora uppvaknandet för min egen, numera väldigt nära, relation till den vackra flaggan kom sensommaren 2013. I ett Facebook-upprop uppmuntrade jag svenska ambassaden i Moskva att göra samma sak som de hade gjort i Pristina; nämligen att hissa regnbågsflaggan för att visa de förtryckta HBTQ-personerna i landet att någon ser dem, och arbetar för deras sak. Det tog hus i himmelen på UD, och när jag några dagar senare satt i dåvarande utrikesministerns våning och fick ett och annat förklarat för mig var mina tankar i det knyte jag hade i mitt knä. Det var inte längre ett randigt tygstycke. Den var ett redskap mer omvälvande än något enfaldigt och hatfullt vapen någonsin; det var symbolen för mångfald och kärlek.

Frimärket kommer inte att förändra lagarna i de dussintal länder som har dödsstraff eller göra att den religiösa, kulturella och politiska förföljelsen av världens HBTQ-personer försvinner. Men det ger en sublim hint när vi postar politesser till politrukska potentater. Och det kommer förhoppningvis att ingjuta en känsla av stolthet hos den som pryder sitt brev med det vackraste jag kan tänka mig; kärlek.

► LÄS MER: Rickard Söderberg: "Glöm inte bort att ge dig själv rimliga marginaler"

Den sedvanligt stasade samtalstonen på sociala medier bjuder föga förvånande på en orgie av den antipatiska jämförelsen med pedofili, tidelag och nekrofili, och lite allmänt svammel om hur bögar ska kokas i olja och dödas och sådär som sur grädde på det klumpiga moset. Tack och lov är monstren hopplöst fastkedjade i anonymitetens mörka garderob, och skulle omedelbart spricka i identifierbarhetens ljusa gemenskap. Så jag låter dem sitta där och skrika sig till affektkramp. Ingen av oss hör dem ändå, för vi är fullt upptagna med att skicka regnbågsfärgade brev till varandra.

+ Att vi alla kan vara vänner med den öppensinnade Dorothy.

- Att människor väljer att säga nej till vänskapen med Dorothy.