Metro Student

Sannah satsar allt på konsten

Vem är man om man inte är sin fina utbildning? Sannah Salameh föddes in i en akademikerfamilj, men insåg att det var hon och konsten. Metro Student möter konstnären med tio års utbildning som i dag har egna barnprogram, och vill göra kidsen till anarkister.

Christian Gustavsson

Hon bor i ett kråkslott. Så kallar hon det åtminstone själv. På Stora Essingen strax utanför centrala Stockholm huserar Sannah Salameh i ett kollektiv bestående av grafiska designers, en konstnär och dj, en fotograf, en journalist, en designer och – något otippat – en sjuksköterska. 
Runt om i kråkslottet hänger konstverk hon gjort själv, eller som hennes kompisar skapat. Det är ett kreativt jättekaos. På ett bord ligger en halv-äten macka. Vår fotograf, som varit på maskerad här tidigare, hittar sin röda mössa bredvid en soffa.
Snart har Sannah ett eget tv-program för tre- till femåringar, där temat är färg. Det ska kladdas, upptäckas och experimenteras, och det märks att Sannah har hittat sin plats när hon berättar om sina programplaner. Ändå tog det lång tid innan hon insåg att det var hon och konsten, trots att hon från fem års ålder tog lektioner hos en konstnär i Malmö. 
– Det var helt magiskt då. Min lärare hade en gigantisk vindsateljé i Malmö. Det var färgfläckar överallt, en vindsgång som var full av rekvisita till stilleben: frukter, byster och uppstoppade djur. Där blev jag klassiskt skolad i hur man målar, blandar färger och skissar. 

På hemmaplan var det visserligen kreativt, men det var främst det akademiska livet som blomstrade. Mamman är logoped i botten, har doktorerat och arbetar som lektor. Pappan läste en halv läkarutbildning i Kairo när han var ung, men av politiska skäl var han tvungen att flytta. Det var under sina fortsatta studier i Sverige som han träffade Sannahs mamma.
– Mina föräldrar har alltid haft ett romantiskt skimmer över sina studietider, och det har liksom alltid varit självklart att jag ska plugga på universitetet. Punkt slut, förklarar hon.

Istället blev Sannah Salameh akademikerbarnet som gjorde en tvärvändning, även om hon inte riktigt hade planerat det själv. Hon körde stenhårt på högskolepoäng, för det hon trodde på var att bli legitimerad och ha en yrkesutbildning. Efter att duktigt ha studerat genus, läst sociologi och arabiska i några år bestämde hon sig för att bli psykolog. 
– I efterhand var det ganska tydligt redan då att jag inte ville bli -psykolog. Jag kom nämligen in överallt i hela Sverige, förutom i Lund, och då fick jag någon hangup på att jag var tvungen att gå just där.

Istället åkte Sannah till Berlin för att lära sig tyska och där mötte hon konsten igen. Bland stadens myller av kreativa personer väcktes konstintresset på nytt, och sakta men säkert växte det sig till något ännu större. Men det visste hon inte då. Hon skulle ju bli psykolog.
Väl tillbaka i Skåne visade det sig att hennes tyskastudier inte kunde tillgodoräknas på det vis hon hade tänkt, och hon fick rekommendationer om att plugga upp sin tyska ännu mer.
– Jag hade en livskris och var helt förstörd. Jag hade ju lagt två år av mitt liv på tyskan för att komma in på den där psykologlinjen. Jag var trött och tänkte att nu får det vara nog, och sökte in till en konstskola alldeles för sent men kom in ändå. Nu blir det den där jävla konsten, tänkte jag.

Akademiker-Lund vinkades adjö, och Östra Grevie folkhögskola fick en ny konstnärsstudent. Skolan som Sannah förväntade sig vara ”ett retreat av zen och målande av vaser” visade sig istället vara en helt ny värld. 
– Alla mina stötteben från den akademiska världen var helt borta, och jag famlade i mörkret för första gången på länge. All struktur och disciplin som jag hittills lärt och använt mig av var plötsligt inte lika viktig längre, och det var svårt att släppa det och bara köra. Inför min första uppgift var det en tjej som hade struntat i alla anvisningar för uppgiften, och jag tänkte direkt att hon var den sämsta studenten i klassen. Det visade sig så klart att hon var den allra bästa.

Även om studierna skiljde sig från de hon läst förut klarade hon skolan bra. Sannah släppte på sina krav att leva upp till den där perfekta bilden av hur saker och ting ska vara och lärde sig att plugga också bara kan vara kul. 
– Jag blev helt såld på konsten och lärde mig att det är det här jag älskar att göra. 

När klasskamraterna så småningom bestämde sig för att söka vidare till konsthögskolor drogs Sannah med i hetsen, och kom in på den åtråvärda Kungl. Konsthögskolan.
– Mejan (Kungl. Konsthögskolan, reds. anm.) var ärligt talat en väldigt konstig och utmanande plats. Jag har aldrig varit i en miljö som är så jävla vit och medelklassig och det förekom en del rasism. Men samtidigt var det en väldigt tillåtande och fri plats vilket jag gillade. Det var som att jag var med på ett tre år långt ”hitta mig själv”-seminarium. Man blir så uppslukad i den världen och går igenom så mycket med sig själv. Föräldrar och vänner står liksom utanför och det enda man pratar om är sin egen konst och konst överlag.  
Efter två år bestämde hon sig för att det tredje skulle bli det allra sista. Ångesten kom krypande. Där stod hon, 29 år gammal och hade pluggat i tio år, men hade fortfarande ingen direkt utbildning som hon kunde använda sig av.
– Efter konsthögskolan stod jag på ruta ett igen och hade inte en jävla aning. När man har gått en superprestigefull utbildning och alla reaktioner är att ”Wooow, du går på Mejan”, då blir det ens identitet. Det var uppfriskande men jätteläskigt att bara vara mig själv. Nu hade jag inte titlar att gömma mig bakom längre, folk var tvungna att bedöma mig för vad de upplevde och såg, inget annat.

Plötsligt var Sannah Salameh bara Sannah Salameh, utan någon skola att kopplas till. Hon tog ett år för att fundera på vad nästa steg skulle bli, och innan klivet kom fick hon tips om att söka in som programledare till Bolibompa.
– När jag skickade min första ansökan var mejlet fullt av förbättringsområden för programmet, jag ville nog inte riktigt ha jobbet från början. Men när jag fick improvisera framför kameran, skriva manus och så småningom blev satt i studion blev jag taggad och tyckte att det var kul. Jag har alltid haft komplex över att jag borde ha satsat på en grej och blivit proffs på det, för då kunde jag ha kommit jättelångt när jag var 30. Istället har jag studerat massa random stuff, men i rollen på Bolibompa kom allt samman, och det är en sån jävla kick. Alla smådetaljer föll på plats – erfarenheter som lärarvikarie och det konstnärliga men även genustänket. 

Efter drygt ett år som programledare ska hon nu göra ett eget program, ett konstprogram för tre- till femåringar om färg. 
– Det kommer handla mycket om lek och utforskning, snarare än att fokusera på resultat. Jag vill att programmet ska få lite av den där galna professor-känslan, där man inte riktigt vet var man hamnar. Barn är inte en annan art, de är skitsmarta! De har inte lika mycket livserfarenhet och kan inte lika många ord, men formulerar man sig på rätt sätt kan barn hantera det mesta. Jag har aldrig gjort något i programmet som jag själv inte tycker är kul.

Det är just kombinationerna av sina studier som Sannah tror gör henne till en ännu bättre programledare, och hon önskar att någon under studietiden hade sagt till henne att flera kombinationer också kan vara ett framgångsrecept. 
– När du väl blir anställd blir du anställd tack vare hela summan av dig som person. Skolan kan öppna dörrar för dig, men i slutet av dagen är det inte din utbildning som avgör. Man har en bild av vad man ska göra när man går ut sin utbildning, utan att tänka att det finns flera tillämpningar på all den kompetensen man fått. I Sverige är det för stort fokus på att plugga en viss grej för att jobba med en viss grej. Visar du att du har rätt kompetens med erfarenhet från något helt annat än plugget så brukar det ta dig precis lika långt.