Nyheter Viralgranskaren

Satir, infokrig och hälsobluffar – så var 2014 enligt Viralgranskaren

2014 var året då Viralgranskaren såväl drog igång som fick Stora journalistpriset. Vid årsskiftet blickade Metros Jack Werner tillbaka över året - och tog fram årets sju tydligaste trender.

  • Beatrices marijuanamiss och satirens tröstlösa dödskamp

Vi vet inte hur det gick till, men vi kan föreställa oss att Beatrice Ask satt framför datorn med en bekymrad min. "Dumt och sorgligt", skrev hon i en Facebook-status, och klippte in länken till en artikel om att 37 personer dött första dagen efter att Colorado legaliserat marijuana. Sajten hon länkade till hette Daily Currant, och i och med statusuppdateringen sällade sig Ask till den stora mängd svenskar som under 2014 begått ett väldigt tidstypiskt misstag – hon tog en satirsajt på allvar.

När året går mot sitt slut har Viralgranskaren flera gånger tvingats rätta påståenden som fått spridning genom satirsajter, ibland helt uppenbart lögnaktiga sådana. ”Det här kan väl ändå ingen ha trott på”, har många sagt, samtidigt som hjärtinfarkterna haglat ned bland svenskarna på Facebook. Men enligt Erik Blix, satiriker på Gomorron Världen som nyss vann Publicistklubbens guldpenna, är det inte nödvändigtvis ett tecken på att satiren som sådan är dålig.

– Om sådana som Beatrice Ask går på det så förhöjer det ju värdet av skämtet, när det väl blir avslöjat. Då har det verkligen haft sin effekt. Och det är inte satirikerns ansvar att varna för att ta det på allvar, då går effekten förlorad, säger han.

Vi som Viralgranskare blir ju lite bekymrade när vi måste skriva artiklar om självklarheter, som till exempel att Gudrun Schyman inte vill förbjuda skägg. Men är det alltså så här det ska vara?

– Det är klart att det inte ska vara så, men det är inte satirens fel, utan det är för att folk inte orkar reflektera över om det de läser verkligen kan stämma. Det är ett problem, men det är inte skämtarens problem. Ansvaret för källkritiken ligger mycket mer hos läsaren nu, än när alla nyheter gick ut via en mediekanal där någon hade gjort jobbet, säger Blix.

  • Dyrköpt mirakelvatten och de välmående hälsobluffarna

45-åriga Annika var nöjd. Hennes blogginlägg om cancern man kan få av mikropopcorn, ett ihopklippt sammelsurium av länkar till olika mer eller mindre pålitliga källor, hade fått 200 000 läsare. När Viralgranskaren frågade hur hon såg på Livsmedelsverkets lugnande ord – att det inte förelåg någon cancerrisk – svarade hon på ett för året karaktäristiskt sätt: ”Jag litar inte på dem.”

Hon gjorde sig därmed till talesperson för en massa svenskar, som intresserat sig i allt från kolloidalt silver (vanligt vatten med en silverhalt på 0,01 gram per liter som påstås bota såväl cancer som acne och därför säljs för 300 :- litern) till ebolans vara eller icke vara. Gemensamt har de just att de inte ser på Livsmedelsverkets rekommendationer som något annat än propaganda från storkapitalet.

– De är inte så många, men väldigt aktiva och ibland ganska arga, säger Maria Malm, pressekreterare på Livsmedelsverket. Hon berättar att sex av tio som känner till Livsmedelsverket, enligt en undersökning de genomförde 2013, trots allt har stort eller mycket stort för myndigheten. Men också att de tvivlande är svåra att nå.

– Ofta vill människor bara ta till sig de budskap som talar för den egna övertygelsen. Våra kostråd bygger på den senaste vetenskapen. Det är det inte alla som vet, säger Malm.

  • Tillbakaskickade valsedlar och bluffomsusade patrioter

Viralgranskaren drog igång med tre uttalade mål: Vi ville visa hur journalistiken försummat de sociala medierna, vi ville folkbilda i källkritik – och vi ville hålla ett öga på bluffarna och missförstånden som vi trodde skulle dyka upp då Sverige gick till EU- och riksdagsval. Nu skriver vi december 2014, och inför det oväntade nya val som utlysts förbereder vi oss med bitter erfarenhet. Våren kommer gå i propagandans tecken.

I centrum för bluffdiskussionerna har ofta Sverigedemokraterna nöjt vilat. Viralgranskarens tredje mest lästa artikel under året som gått har rubriken ”Nej, tillbakaskickade valblanketter kommer inte att ruinera SD”, den femte mest lästa heter ”Historien om bråket vid SD-mötet är mer komplicerad än det verkar” och en tredje uppmärksammad artikel – som handlar om vilka länkar olika personer med SD-kopplingar väljer att dela – är rubricerad ”Så används satirartiklar och oklara bilder som politisk propaganda”.

– Jag brukar säga att Sverigedemokraterna kortsluter många intelligenta hjärnor på alla håll, för att det är ett parti som väcker så starka känslor. Då kan vanföreställningar få fäste, säger Niklas Orrenius, reporter på DN som rönt uppmärksamhet för hans granskningar av Sverigedemokraterna.

Hur bör man då vara journalist i förhållande i Sverigedemokraterna?

– Det gäller att hålla huvudet kallt och tro på de professionella verktygen. Om vi tror att de vanliga journalistiska redskapen, nyfikenhet, kritiskt tänkande och berättarförmåga, duger till att berätta svåra saker som Balkankriget eller Ferguson i USA, då är det klart att de duger till ett litet svenskt nytt parti, säger Orrenius.

  • Zlatans vägförening och lättlurade medier

Zlatan köpte en villa på Resarö, och blev tillsagd att betala 500 kronor till öns vägförening. Men när hans betalning inkom låg den på 500 000 kronor. Fast var det verkligen Zlatan, och inte Henke Larsson, eller Peter Forsberg, som betalade? Våra läsare hade hört berättelsen om den stora inbetalningen på olika håll, med olika huvudpersoner, och vips stod det klart att anekdoten som inledde ett superreportage av Veckans Affärer och därefter omskrevs i Aftonbladet, SVT och Dagens Industri, i själva verket var en vandringssägen.

Zlatanfallet är verkligen inte enda gången under året som medierna trillat dit på till synes enkla felaktigheter. Svenska Dagbladet skrev att hunnen Attilas grav hade hittats, med hänvisning till sajten worldnewsdailyreport.com – som samtidigt hade rubriker om dinosaurieägg som kläcktes på museer i Berlin uppe. Expressen gjorde delningssuccé med storyn om en man som efter att ha ätit sashimi fått parasitmaskar i hela kroppen – med bilder som det inte ens är säkert var de kommer ifrån. Och Nyheter24 publicerade en debattartikel som lovordade SD, skriven av en ung MUF-medlem – som inte fanns.

För att inte tala om den artikel som vi på Metro skrev kort efter att vi dragit igång Viralgranskaren – en historia om italienska högerextremister som skulle visa hur lätt båtflyktingarna hade det, men som kapsejsade och under förnedrande omständigheter fick räddas av kustbevakningen. Det vi missade var att storyn kom från en italiensk satirblogg.

Vad säger man? Tja, vi föreslår en tyst minut. Och hoppas och tror på ett bättre 2015.

  • ”Flickan har antagligen TBC" – svenskarnas problem med människor som tigger

"Usch ni som ger pengar! Aldrig gett och kommer aldrig ge då man vetat de här så länge!" Så skrev en svensk Facebook-användare i april, och publicerade en bild på en papperslapp som satts upp på en Ica-butiks anslagstavla i Sävja utanför Uppsala. På lappen fanns en rad påståenden om tiggare, det ena mer hårresande än det andra. Det kulminerade i idén om att en specifikt utpekad tiggare förmodligen hade tuberkulos, och att om läsaren av lappen någonsin får den sjukdomen har hen ”antagligen smittats av en rumänsk tiggare.”

Bilden på lappen fick snabbt över 3 000 delningar, och sällade sig därmed till en av många varningar och vredesutbrott kring de människor som sitter på svenska gator och ber om de förbipasserandes växelpengar.

– De här människorna beter sig på ett sätt som är så ovant, vilket skapar en moralisk panik eftersom det går emot så många föreställningar vi har. Dels om hur fattiga ska bete sig, dels om hur en tiggare ska vara, säger Erik Hansson, doktorand på Uppsala Universitet som skrivit en uppsats om Stockholmares förhållande till tiggeri.

– Många känner en längtan efter att hitta beviset för att de här människorna är kriminella eller en samhällsfara, för att motivera att det vore rätt att kriminalisera eller avlägsna dem. Nästan alla vill ju se sig själva som rättskaffens medborgare, fortsätter Hansson.

  • Hissmisshandel, syriska hjältepojkar och hur Youtube blev en genväg till förstasidorna

Inspirerade av sociala experiment som rönt miljonpublik på engelsktalande nätet började olika svenskar under 2014 experimentera med dolda kameror och starka bilder av hur samhället egentligen ser ut. I en hiss misshandlades en tjej av sin kille, och bara en enda person brydde sig tillräckligt för att gripa in. Eller? Enligt personer Viralgranskaren pratade med syntes kamerautrustningen, och fick hisspassagerarna att utgå från att det var en filminspelning som pågick.

Detta hindrade dock inte filmen från att bäddas in hos flera stora svenska medier – och journalisterna, som inte överhuvudtaget visste vad som hänt då filmen spelades in, gav den rubriker som utgick från att händelserna var sanna.

– Det finns ju ganska stora risker att den där sortens ”sociala experiment”, som de kallar det, kan orsaka mänskligt lidande. Och jag menar ju att det är skitsnack när de säger att det finns ett större syfte i att visa upp själva beteendet, då måste man göra det på ett helt annorlunda sätt, säger Axel Andén, chefredaktör för branschtidningen Medievärlden som i en krönika kritiserade beteendet.

– Man tänker inte på lätt det är att visa något med en film, bara genom hur man klipper och gör urvalen. Så här långt har det varit hyfsat harmlöst, men faran är ju om det börjar föras ut politiska budskap eller liknande på lika svag grund. Och det kan ju ha hänt, utan att varken du eller jag vet om det, säger Andén.

  • ”Inhämtning genomförs” och när informationskriget kom till Sverige

I mars gjorde den ansedda försvarsbloggaren Carl Bergqvist, alias Wiseman, något för honom ovanligt – han gick ut och   varnade öppet för ”informationsinhämtning” riktad mot svenska yrkesmilitärer.” På Twitter har under dagen bedrivits inhämtning mot svenska konton som får antas innehas av svensk militär personal”, skrev han och avslutade med att uppmana sina läsare att vara ”varsamma”.

Varningen var en av de direkta följderna som märktes i Sverige av att delar av världen ligger i krig. Informationskrig, lika mycket som militärt krig. Från områden som Syrien och Ukraina har informationsflödet varit konstant – det stora problemet har varit att sålla bland de många filmer, bilder och rykten som strömmat därur.

– Svensk media agerade valhänt under Krimkrisen och början av kriget i Ukraina, säger Carl Bergqvist och exemplifierar med två filmer på nedskjutna helikoptrar som användes som rysk propaganda, trots att båda filmerna egentligen föreställde andra händelser. Båda filmerna visades enligt Bergqvist i svensk media.

Bergqvist säger att informationskrig i hög grad utspelar sig på sociala medier, och nämner såväl ryska ”troll-arméer” som Twitter-konton som förser svenska journalister med information som exempel.

– Min uppfattning är att det fortfarande råder en ganska stor blåögdhet kring just informationskrigföring och hur media används som ett redskap i aktörers övergripande strategi för att segra i en konflikt. Krig avgörs inte bara på slagfälten, säger Bergqvist.