Nöje

Seriemaraton- mys eller fälla

Vårens tv-serietablå är späckad med godbitar som "Game of thrones", "Mad Men" och "Louie". Att sträckkolla på tv-serier har blivit en av vår tids mest populära förströelser. Samtidigt pekar ny forskning på samband mellan depression och seriemaraton. Wkd bad Johan Kellman Larsson sträcktitta på tredje säsongen av Netflix originalserie "House of cards". Här är hans rapport från tv-soffan.

06:45. Avsnitt 1. Fortfarande någonstans mellan sömn och vakenhet när jag kommer på att landets mest läsa dagstidning bett mig Vasaloppskolla på House of cards säsong 3. 13 avsnitt x 55 minuter. Det rödtoniga ljuset från Netflix-loggan lyser upp rummet och jag tänker att jag har mediesveriges trevligaste jobb. Eller vänta, hur var det nu, kommer det här göra mig deprimerad? Tänk om dagen avslutas med en härdsmälta på badrumsgolvet?   

I slutet av januari fick en amerikansk forskningsstudie stor spridning. Rapporten byggde på en analys av tv-vanorna hos drygt 300 försökspersoner i åldrarna 18 till 29 år. De medverkande fick även svara på frågor om hur ofta de känner sig deprimerade och ensamma. Forskarna upptäckte att personer som tittade mer på tv oftare var deprimerade och ensamma. Många av de som konsumerade mycket tv hade dessutom problem med självkontrollen och kunde inte sluta titta även om de hade viktigare saker att göra.


07:40. Avsnitt 2. Jag halsar ett glas apelsinjuice och noterar hur seriemaratonoptimerat Netflix är. När det första avsnittet tar slut behöver jag inte aktivt välja avsnitt 2, utan en klocka räknar ner och så drar det igång automatiskt. Den omedelbara behovstillfredsställelsen är total.


Forskarnas definition av sträcktittning, som har rötter i det tidiga 1990-talet när DVD-filmerna slog igenom, varierar men brukar sammanfattas med: att se mellan två och sex avsnitt av samma serie i följd. Beroendet jämförs med alkohol- och drogberoende eftersom det drivs av liknande belöningsmekanismer i hjärnan.


 08:35. Avsnitt 3. Börjar känna mig stesolidmjuk i hela kroppen. Frank Underwood (Kevin Spacey) är stördare än någonsin. Kolerisk. Iskall. Redan efter två avsnitt är jag helt uppslukad av den tillspetsade tv-teaterns rent machiavelliska maktkamper.


Den första februari 2013 skapade Netflix tv-historia när man lade ut hela första säsongen av "House of cards". 13 avsnitt på ett bräde. En slags tv-seriebuffé. Det var bara att vräka i sig. Greppet blev lika omtalat som själva serien. Banbrytande var också att streaminggiganten använde analyser av tittarnas vanor för att ta fram succéreceptet: politiskt drama + Kevin Spacey (protagonist) + David Fincher (producent).


10:00. Avsnitt 4. Har legat fastnitad i soffan i drygt tre timmar men suktar ändå, likt en rökheroinist i jakt på nästa fix, efter ett  nytt avsnitt. Börjar fatta varför amerikanska public service-radion NPR nyligen kallade Netflix för "The crack of television".
På engelska kallas fenomenet för "binge-watching". Binge betyder, ungefär, "hetsäta".


12:00. Avsnitt 6. Även fast jag inte rört mig på hela dagen är jag våldsamt trött och somnar nästan. Mular två brownies och dricker en påskmust för att kvickna till.  


I ett reportage i New York Times om "binge-watching" nyligen citerades en tweet av en 22-årig grafisk designer från Boston, Casey McGee: "Du vet att du hittat din livs kärlek när personen inte tjuvkollar på serien som ni sträckkollar på tillsammans."  


14:00. Avsnitt 8. Med begynnande huvudvärk äter jag lunch, fisk, framför tv:n. När jag vänder upp för att hämta remouladtuben ser jag mig själv i spegeln: jag är kritvit i ansiktet.


16:15. Avsnitt 10. Jag är Jack Nicholson i Gökboet, efter lobotomeringen. Hjärnan är förstoppad. När jag vänder mig känner jag också att jag har riktigt ont i kroppen. Skulderbladen har vikts in i ryggen. Jag tröstar mig med att det snart är över. Bara tre avsnitt kvar. Om den här dagen är andra världskriget befinner jag mig ungefär vid våren 1943: Tyskarna har kapitulerat i Stalingrad, men håller fortfarande Vitryssland och Frankrike.


19:30 Sista avsnittet. Känner mig som Petter Northug inför upploppet. Efter målgången reser jag mig sakta. Ångesttyngd. Men knappast i behov av någon starkare psykofarmaka. Något  mildare preparat, som gömmer sig i badrumsskåpet? Jag fingrar på en pillerkarta. Innan jag somnar, med House of cards-vinjetten ringandes i huvudet, tar jag del av  färsk statistik från Netflix: 55 procent av svenska streamare föredrar att se sina favoritserier genom att sträcktitta på två till fyra avsnitt i rad. Jag tar med mig det som en läxa. Fler än en handfull avsnitt i ett svep vill jag, nämligen, inte pådyvla min värsta ovän.

 

Gustav Gräll