Kolumner Lisa Magnusson

"Sextemplet" visar inte verkligheten

Jag hälsar på hemma i Norrköping. Det är en vacker stad och luften är skön att andas. Småttigheten jag flydde när jag var 20 känns nu bara mysig. Jag äter våfflor på Färgargården. Promenerar längs Strömmen, förbi universitet, krogarna och affärerna som tagit över de gamla industrilokalerna. Passerar Arbis, teatern som blev skådeplats för filmen Sextemplet.

”När Christians swingersklubb i Norrköping brinner ner slår han sina påsar ihop med Robin som just håller på att sätta upp en burleskshow för att rädda ekonomin på sin teater Arbis”, står det i programbeskrivningen på SVT Play. ”Men när swingersklubben tar över hela teaterhuset för en sexfest med 300 personer är måttet rågat för grannarna.”

Sextemplet har fått ljumma recensioner. Den kallas ytlig och oengagerad, och jag förstår inte varför. För mig är detta en film som med öppna ögon dyker rätt in i en värld av nya färger. Få saker gör mig så upprymd som personer som hittat sin grej här i livet och gör den, och Sextemplet vimlar av dem: 

Den fylliga telefonisten som lyckas knipa en roll i burleskshowen och äntligen får sjunga för storpublik, skådistanten som levat hela sitt liv på Arbisteatern och fortsätter vaka över den som en hönsmormor, teaterchefen som sammanbitet sminkar över såren efter en överfallsmisshandel, ty the show must go on. Paret som förälskar sig på swingersklubben.

Grannarna pratar om hur obehagligt det är att veta att det försiggår en massa orgier därnere i teaterkällaren, och det är så lätt att göra sig lustig över dem, för swingandet är ju inget de ser något av; det de protesterar emot är i själva verket sina egna fantasiers snuskighet. Och handen som orkestrerar motståndet är lokaltidningen, Norrköpings Tidningar, låter filmen oss förstå. 

Den som går igenom artikelarkivet ser att NT har skrivit en hel del om Arbis, mest positivt. Det anmärkningsvärda är att man plötsligt fokuserade så mycket på teaterns dåliga ekonomi. Fick det att framstå som skumt att Arbis var skuldsatt och ständigt låg efter med räkningarna. Men så är det ju för alla kvartersteatrar. Att jobba med kultur är att vända på varenda krona och ständigt leva på undergångens rand. 

Det hade varit intressant att få höra hur tidningen resonerade, men det får man aldrig, och det kanske är det som är Sextemplets främsta problem: Den är så hårt vinklad att det knappast går att kalla den dokumentär. Snarare är den ett stycke liv som stöpts om till oigenkännlighet för att kunna berätta en Änglagårdssaga, en där vissa helt enkelt bara är onda.

Tänk om man hade intervjuat lokalpolitikerna som snörpte kulturbidragen, som ogillade tanken på vad som försiggick nere i källaren så mycket att de var beredda att låta en hel anrik institution gå i graven. Jag tror att den nyanserade verkligheten hade kunnat bli en ännu mer färgstark berättelse, om man bara vågat lita till den.

+ Äntligen märks den tysta majoritet som vill hjälpa flyktingar. Det är de, och inte ressentimentsfyllda rasister, som är verklighetens folk.

- Ny forskning visar att förskolepedagoger kelar hälften så lite med pojkar, och mest tar i dem vid tillrättavisningar. Vad gör det med ett barn att vuxna mest bara rör vid det i samband med skäll?