Metro Debatt

Ska jag bli sjuksköterska år 2015 – eller 1815?

Det är dags att sluta tramsa och göra något åt sjuksköterskornas usla situation, skriver blivande sjuksköterskan Anna Jerlström.
Det är dags att sluta tramsa och göra något åt sjuksköterskornas usla situation, skriver blivande sjuksköterskan Anna Jerlström.

Ska du ha barn snart? Vad ska du med några hundralappar till? Blivande sjuksköterskan Anna Jerlström baxnar över frågorna som hon får på anställningsintervjuer.

DEBATT: I juni tar jag min sjuksköterskeexamen efter tre fantastiska, men krävande år på universitetet. Arbetsmarknaden har aldrig sett bättre ut för min yrkesgrupp och erbjudanden om jobb haglar in. Det låter fantastiskt, eller hur?

Ändå tar det emot att tacka ja till något av jobben. Varför? Jo, lönen som erbjuds är rent av skamlig i jämförelse med arbetet vi utför och på vilka tider arbetet utförs. Jag är nämligen sjuksköterska.

Att gå på arbetsintervju och försöka löneförhandla är en kamp hårdare än någon jag tidigare stött på under min tid på universitet. Jag har gått på intervjuer på flera potentiella arbetsplatser och på samtliga av dessa mötts av trångsynta chefer som verkar ha rest framåt i tiden från 1800-talet.

Trots mina tidigare arbetslivserfarenheter är "lönen inte förhandlingsbar". När jag försökt ställa krav bemöts jag av nedvärderande frågor såsom "betyder några hundralappar verkligen så mycket?" och "om jag ger dig högre lön blir alla de andra som jobbar här arga”. En annan klassiker är: "Om jobbet är roligt och man trivs betyder väl inte lönen så mycket?".

Ja, ni hör ju själva. Jag och flera kursare med mig har under olika arbetsintervjuer också fått frågan om vi vill ha barn i en närstående framtid. Jo, på riktigt. Hur i hela världen hör den frågan hemma på en arbetsintervju år 2015?

Jag anser att det är hög tid att röra om i grytan. Det är vi sjuksköterskor som ska säga att lönen inte är förhandlingsbar, inte cheferna. Kanske är chefen rent av intresserad av att dela med sig av sin lön, eftersom hon/han inte tycker att några hundralappar hit eller dit är av betydelse. Att ge mig pengar från egen lön torde alltså inte vara något problem och båda parter går vinnande ur situationen. Eller?

Jag frågar mig också hur en chef som saknar cirka 20 sjuksköterskor (!) kan ha som argument att de få sköterskorna som faktiskt arbetar på avdelningen blir arga om jag anställs.

Aggressiva medarbetare som inte unnar en kollega en rättvis lön kan jag känna medlidande med, inte mer. I vår bransch har vi individuell lönesättning. Detta innebär att lönen ska vara just individuell och baseras på kunskap, kompetens och erfarenhet. Också individens bidrag till arbetsplatsen och resultatet av detta ska värderas.

Det är hög tid att omprioritera och lägga fokus på att rekrytera personal snarare än att oroa sig för ilskna medarbetare. I en kraftigt underbemannad personalgrupp lär osämja komma som ett brev på posten ändå, förr eller senare.  

Det är dags att sluta tramsa med och göra något åt vår situation i stället. Genom att stå upp för oss själva kan vi tillsammans få igenom en lön som motsvarar det arbete vi utför. Men sanningen är den att om inte vi sjuksköterskor värderar oss själva högre kommer ingen annan att göra det heller.

Så ska vi sjuksköterskor gå samman och göra gemensam sak genom att pressa politikerna till att agera, eller ska vi acceptera lönerna som de är i dag? 

Jag röstar för förändring. 1800-talet ringde och ville ha tillbaka sina usla löner, omänskliga arbetstider och chefer med dålig attityd.  

Anna Jerlström, stolt sjuksköterska