Kolumner Nina Åkestam

Skattebetalarna ska inte behöva ta notan när föräldrar lever ojämställt

Så var det dags igen. Med samma regelbundenhet som julgranen byggs upp på Skeppsbron lanseras förslag på fler öronmärkta månader i föräldraförsäkringen. Och lika förutsägbart som att folk rasar på sociala medier över att ”vi måste få slut på det för tidiga julpyntet!”, rasar delar av högern över att staten lägger sig i småbarnsföräldrars privatliv.

► LÄS MER: Nina Åkestam: "Det här är ingen flyktingkris – det är det nya normalläget"

Jag håller med om att det skulle vara ett stort problem, om det på något vis var sant. Amanda Björkman poängterade klokt i DN häromdagen att en tredje öronmärkt månad för varje förälder är en signal från staten som bara är att ignorera om man inte är intresserad. Vill du inte ha betalt för att vara hemma med ditt barn, är det bara att låta bli. 

Det här är ett perspektiv som alldeles för ofta glöms bort i diskussionen om föräldraledighet: staten lägger sig nämligen inte alls i. Man kan välja att gå tillbaka till jobbet direkt efter att barnet är fött och lösa sin barnomsorg genom att någon annan än föräldrarna tar hand om barnet. Det är standard i stora delar av världen, och inte på något sätt förbjudet i Sverige. Man kan också välja att en av föräldrarna (eller båda) är föräldralediga tills barnet flyttar hemifrån, eller ännu längre, och lösa sin försörjning på annat sätt. Det är också standard i stora delar av världen, och helt lagligt här också.

Det man däremot inte kan begära är att andra ska försörja en när man fattar sina högst personliga beslut. Bidrag från staten är nästan alltid villkorade. Det borde inte vara så svårt att fatta för politiker som kräver hårdare tag mot arbetslösa, fler kontroller från Försäkringskassan och ser rött så fort någon nämner att medborgarlön. Varför ska just småbarnsföräldrar vara undantagna? Varför ska just de få göra precis hur de vill på skattebetalarnas bekostnad, när ingen annan får det? (Och för den som tycker synd om småbarnsföräldrar som har svårt att få ihop det: situationen är knappast bättre för den som är sjuk eller arbetslös. Ändå pratar ingen om att de grupperna ”måste få utrymme att lösa sin situation” utan att staten lägger sig i).

► LÄS MER: Nina Åkestam: "Nej, jag kan inte hämta kaffe åt dig, jag ska just föreläsa för 500 personer"

Att de flesta partier vill driva på för att föräldrar ska ta ut en mer jämlik föräldraledighet är inte en slump. Det beror på att vi har begränsat med skattemedel, och de behöver investeras på bästa möjliga sätt. Ett jämnare uttag av föräldraledighet leder till högre löner och pensioner för kvinnor (och därmed mer skatteintäkter), en mer förutsägbar situation för arbetsgivarna, och barn som får bättre kontakt med sina föräldrar.

Alla får göra som de vill, och de som väljer att organisera sitt familjeliv på ett ojämställt sätt har naturligtvis rätt att göra det. Men då kan man inte kräva att andra ska betala för kalaset.

+ Folkpartiet. Kuppade in första pappamånaden på 1990-talet, gjorde onsdagens riksdagsbeslut om en tredje månad möjligt, och framför vassa liberala argument för att fortsätta framåt. Bra jobbat!

- Kristdemokraterna. Att påstå sig vilja spara skattepengar och samtidigt investera i ojämställdhet får mina ekonomhår att resa sig i nacken.