Metro Debatt

Skit i musiksmaken – mördaren var terrorist

Ordet "terrorist" verkar i vissa medier vara reserverat för skäggiga gärningsmän från Mellanöstern. I det allvarliga läge som råder i Sverige är det viktigt att kalla en spade för en spade – mannen som mördade oskyldiga människor på en skola i Trollhättan var en terrorist, skriver Semanur Taskin, språkrör för Grön ungdom i Stockholmsregionen.

Det är en torsdag i oktober. Jag springer till bussen. En vän ringer. Han har också bråttom och säger det han ska säga i rask takt, och avslutar sedan med att säga: ”Har du hört om det som har hänt förresten?”.

Jag är osäker på vad han syftar på. Min första tanke går automatiskt till bränderna. De många bränderna på asylboenden runt om i Sverige. Till hur vi har ett parti i vår riksdag med lokala företrädare som publicerar adresser till asylboenden, i en tid då boenden bränns ner.

Tusen tanketimmar passerar inom loppet av sekunder innan jag ställer frågan till min vän: ”Menar du bränderna?”.

”Nej, nej. Inte asylboendena”, säger han. ”Jag menar det i Trollhättan, på skolan. Någon svart man som utfört en massaker. Det skedde nyligen. Jag vet inte så mycket mer. Det är helt ofattbart.”

Jag hör honom säga något. Men det enda som fastnar är ordet ”svart”. Något han säger i förbifarten. En svart man. Jag fryser till.

”Vänta. Trollhättan? Du menar alltså… i Sverige?”, frågar jag. Jag vågar inte fråga om den svarta mannen. Jag är inte redo. Jag har redan börjat fundera på hur det kommer att bli denna gång, hur jag kommer att känna mig. När jag, min familj och mina anhöriga kollektivt kommer att få stå till svars för vad en man gjort. Vi kommer att misstänkliggöras, och jag vet inte om jag är redo för det denna gång.

När jag sätter mig på bussen med mer än en klump i magen försöker jag att läsa ikapp nyheterna. 

Plötsligt står jag öga mot öga med en Halloweendräkt.

Den svarta mannen var alltså inte en svart, färgad, man.

Det var en vit, svartklädd man med en svart mask.

En av klumparna i magen försvinner. Men resten kvarstår.

Hade min vän förklarat detta hade jag åtminstone skonats från en massa hyperaktiva post-11-september-tankar. Ett oskyldigt ord som beskriver en färg på klädnaden för honom. Men som väckte totalt andra tankar hos mig som muslim. Sanningen är att jag inte är ensam om denna känsla, denna otrygghet. 

Media särbehandlar gärningsmannen. De försöker luska fram information kring hans psykiska mående. Trots att han, i enlighet med den svenska lagbalkens definition av terrorism, ”injagat allvarlig fruktan hos en befolkning eller en befolkningsgrupp” med sina avslöjade rasistiska motiv för terrordådet, används epitetet terrorist inte i alla medier. Han är en terrorist, och bör alltid rubriceras som en sådan. Hans svenska etnicitet, smygnazistiska inlägg på Facebook och hans musiksmak kan inte förändra detta.

Jag erinrar mig hur mannen som sprängde sig på Drottninggatan för några år sedan titulerades terrorist, fastän han inte lyckades döda en enda människa förutom sig själv. Jag minns inte att vi pratade om hans musiksmak. Varför finns det medier som envisas med att kalla Anton Lundin Pettersson för ”skolmördare”, även efter att hans rasistiska motiv offentliggjorts? Vad är ens en ”skolmördare”? 

Varför tar det emot att kalla honom för det han är? Varför verkar ordet terrorist vara reserverat för män från Mellanöstern med skägg? Vad säger det här om oss? Det är inte män från Mellanöstern som står för terrorn, bränderna och otryggheten i Sverige.

Det finns en röd tråd genom de senaste veckornas händelser. Det är viktigt att vi ser detta. Rasismen, hatet och murarna. Detta kräver av oss att även vi, folket, kanske måste samarbeta ”över partigränserna”.

Vi står inte bara vid ett moraliskt vägval som kommer forma vår framtid, utan flera. 

Semanur Taskin

Språkrör, Grön ungdom i Stockholmsregionen