Kolumner Tanvir Mansur

Sluta dölj hemskheterna som skett i Sveriges namn

“Historien skrivs av vinnarna”, brukar det sägas. Den som har starkast röst har större möjlighet att berätta om saker som har hänt. Den skriker högre än alla andra. Historieböckerna skrevs av män, och därför syns inte kvinnorna i dem. Därför behöver fler berättelser från dåtiden tas upp. Den svenska självbilden påverkas av synen på Sveriges historia. Vissa händelser får mer uppmärksamhet i historieundervisningen i skolan. Andra försvinner. Det gör att vår syn på Sveriges roll i världen ser annorlunda ut än vad som faktiskt hände.

Vi är inte en god och neutral nation i världen. Många tror att Sverige var ett av de europeiska länder som höll sig borta från kolonialism och slavhandel under 1600-talet och framåt. Det stämmer inte. Sverige hade handelskolonier i Västafrika och bland de karibiska öarna utanför Centralamerika. Förutom utbyte av timmer, guld och andra varor, använde Sverige sina kolonier för människohandel på Atlanten. Den 9 oktober 1847 friköptes de sista slavarna som “tillhörde” Sverige. Det svenska kungadömet koloniserade den karibiska ön S:t Barthélemy från 1784 till 1878. Den hade tidigare ockuperats av Frankrike. Där hade vi länge internationell handel av människor som hade kidnappats från den afrikanska kontinenten. De såldes som varor, ägodelar. Det var inte någon hemlig operation som pågick under tvåhundra år, utan beslutades av kungen, Gustav III. Varför känner så få till det här?

Det borde vara en del av allmänbildningen. Andra länder har bättre förståelse av sin historia och har rannsakat sig själva. Efter att slavhandeln avskaffades i USA har den hemskaste delen av landets historia varit en obligatorisk del av undervisningen i skolan. Därför växer nordamerikanska ungdomar upp med den nyanserade bilden av landet. De förhåller sig till att den rasism som finns i USA är en del av efterverkningarna av slaveriet. Även i Tyskland är medborgarna medvetna om vad deras stat gjorde under andra världskriget, och hur befolkningen inte protesterade.

Här hemma är det som att vi döljer de hemskheter som skett i Sveriges namn. Vi koloniserade samernas land, Sápmi, och tycker sedan att de ska vara tacksamma för att vi “ger” dem mänskliga rättigheter. Sanningen är att den svenska staten varje år begränsar samers rättigheter. Ett land som inte ser sambandet mellan sin historia och hur de behandlar minoriteter i dag har inte lärt sig av sina erfarenheter.

Afrosvenskar blir fortfarande diskriminerade i dag. På arbetsmarknaden, bostadsmarknaden och i samhället i övrigt. De afrofobiska hatbrotten har ökat med 41 procent de senaste sex åren. Människor trakasseras och behandlas med ett språkbruk och synsätt som började för flera hundra år sen. Därför behöver vi göra upp med den historian och vår samtid.

+ Afrosvenskarnas riksförbund och Statens historiska museer lyfte den 9 oktober årsdagen för det svenska slaveriets avskaffande. Det borde bli en officiell minnesdag.

- Monarkin. Innan demokratins införande i Sverige var kungariket egentligen en diktatur. Dåtidens konungar borde också ses som diktatorer, inte som hjältar.