Metro Debatt

Sluta fråga barn vad de har gjort på sportlovet – alla åker inte på solresa

Små barn kan man inte censurera. Räcker en elev upp handen och berättar om helgens film på bio har jag i ett trollslag en hel skog av händer i luften. Många barn förstärker också sin viftande hand med diverse ljudeffekter. ”Fjöken! Fjöken!”

Alla vill berätta. Alla vill bli lyssnade på. Alla kan relatera till kompisens biobesök. Eller nästan alla…

► LÄS MER: "Jag offrade min psykiska hälsa för att få bra betyg"

Jag har arbetat i olika klassrum i snart tjugo år. Under tiden har jag blivit allt mer medveten om syftet med det jag gör och hur jag skapar undervisningssituationer för mina elever. Det är ett viktigt arbete för mig som lärare att ständigt reflektera och ha ett kritiskt förhållningssätt till min egen undervisning. Så har det inte alltid varit. Jag är en av dem som varit nöjd med uppgiften att eleverna får berätta eller skriva om lovet. Det ruggiga höstlovet, förhoppningsvis snöiga jullovet, sportlovet på skidorten och det långa och simmande sommarlovet.

Barnens ord har oftast varit alldeles, alldeles underbara. Men inte alla. En del ord slår omkull en med sin hopplöshet och sticker ut så de träffar rätt i hjärtat. Detta har fått mig att tänka om och eftersom jag vet att våra skollov fortfarande är ett givet uppslag till berättande, vill jag vädja till er lärare: Tänk om! Vad gör du med barnens ord som inte ger trygga och mysiga avtryck på det randiga pappret? De ord som gömmer sig i klassrummens hörn när de lämnat barnen i en enda lång utandning?

Ska våra elever behöva återuppleva sin tuffa vardag, i den miljö som ska vara deras fristad? Jag tycker inte det! Vi lärare ska finnas till för barn med olika slags hemförhållanden. Jag har mött många barn och föräldrar som blir oroligare inför lov. Det känns och syns när det i korridorerna vuxenvankas av och an, och konflikterna elever emellan eskalerar. Jag lugnar ner genom att hitta nya sätt att lämna över eller ta upp stafettpinnen på efter ett lov. Ingen ska behöva använda sitt tomma kylskåp, sina för små skridskor eller den återkommande besvikelsen som stoff i skolan. Skolan ska ge eleverna förutsättningar att formulera sig och kommunicera i tal och skrift, står det i läroplanen. Jag känner att det är mitt ansvar som lärare att ge dem lockande koder så de hittar portalen som leder in i en helt ny värld.

För det är nya världar vi ska utforska tillsammans. Det är när vi är på de mest hisnande och hårresande upptäcktsfärderna som vi är som mest trygga. När vi har vi-tror-inte-våra-ögon-bubbel i våra kroppar och är långt borta tillsammans. Då är alla elever, oavsett hemförhållanden, sitt lärande som närmast. Då kan inget nå dem. Inga besvikelser knackar på. Inga minnen bryter sig in.

► LÄS MER: Läraren: "Sluta blunda för att GTA lär era barn om 'nice cocks'"

Klassrummet är en fristad och inte en plats för skrivuppgifter som "Vad har du gjort på sportlovet?" Vi vet att liknande frågor får många elever att må dåligt och i värsta fall stanna hemma från skolan, både innan och efter lov. Ska vi möjliggöra det? Det är en balansgång att efter ett skollov bemöta eleven som är ledsen för att familjens ledighet alltid tillbringas hemma i lägenheten istället för i något exotiskt semesterparadis och den utmattade eleven som varit känslomässigt avstängd för att orka ta hand om sin mammas spyor under de fria dygnen. Tur att vi lärare är mästare på att gå på lina. Parasollet vi håller balansen med ser bara lite olika ut på grund av de förutsättningar som omger oss.

Sammanfattningsvis: Sportlovet är redan igång. Vi lärare måste titta framåt. Titta framåt tillsammans med eleverna. Titta framåt för lärandet. Låt det inte handla om privatlivet. Låt det handla om sådant som förenar oss i klassrummet. Tillsammans kommer vi att ta mästerstövelkliv framåt. Jag lovar.

Ellinor Lundsten