Metro Debatt

Sluta fråga var jag kommer ifrån – jag är lika svensk som du

Vad innebär det egentligen att vara en främling? Jag har bott i Sverige i många år, talar språket, jobbar, sorterar soporna och firar samma högtider som alla andra. Kan jag aldrig bara få vara svensk? undrar Razak Aboud.

På sistone har jag börjat skriva dikter om känslan av främlingskap, både på arabiska och svenska. Men jag funderar ofta på vad främlingskap egentligen är.

Är det att befinna sig i ett främmande land, i en främmande stad eller by? Eller är det en känsla, en upplevelse, ett sätt att bli behandlad och bemött? Är det lidandet, utanförskapet, arbetslösheten? Att tala ett annat språk, vara frånskild, ha en annan hudfärg, ett handikapp, andra åsikter, en annan sexuell läggning, annorlunda musiksmak? Att äta exotisk mat, ha ett konstigt namn och löjliga kläder, ha sina rötter i en annan del av världen, att tro på annan gud, vara ateist eller vegetarian? Eller är det känslan av ångest, frustation och ängslighet? Kanske allt detta?

Många av oss har tillbringat 20-30 år i Sverige. Kanske är man född här, och talar perfekt svenska. Man klär sig, äter och tänker på samma sätt som vem som helst, hejar på fotbollslandslaget, följer samma lagar som alla andra, arbetar och bidrar till samhället. Man betalar skatt, firar samma högtider och traditioner, uppfostrar sina barn enligt samma mönster och villkor, följer med dem på fritidsaktiviteter, röstar i valet, läser samma tidningar, tittar på samma tv-kanaler. Deltar i samhällsdebatten, skriver insändare, skottar snö, sorterar soporna, plankar inte i kollektivtrafiken. Kan "Du gamla, du fria", sjunger "Bä, bä, vita lamm" för sina små barn. Hoppar "Små grodorna" runt midsommarstången, sparar sina pengar på konto i banken i stället för att gömma dem i madrassen.

Man har nästan assimilerat sig helt. Då kommer en granne, en arbetskamrat eller en ytligt bekant och frågar dig: "varifrån kommer du?". Och genast slungas man ut i främlingskapet. Ut ur illusionen av en gemenskap.

Eller läkaren, som gång på gång påminner en om den tortyr man utsatts för, trots att man har trängt undan sina trauman. Eller din vän, som efter många års vänskap frågar dig: "är inte du muslim, äter du verkligen fläsk?". Trots att du har sagt tusentals gånger att du är ateist. Trots att ni handlar i samma affär och ofta äter på samma restaurang. Varje år frågar han dig: "firar ni jul?". Trots att du har fler julprydnader hemma än vad han har.

Jag har gjort en resa bland konflikter, missförstånd, fördomar och feltolkningar. Kulturkrockarna gjorde mig ibland så arg och ledsen att jag ville lämna Sverige för gott. Men jag stannade.

Jag är ingen främling – jag är precis som du.

Razak Aboud