Metro Debatt

Sluta hylla männen som ”hjälper till” i hemmet

Varje dag måste jag påminna mig själv om att tacksamheten och snippan inte har med varandra att göra, skriver Lisa Brynedal.

”Men... Vem vaktar barnet nu, när du är här på jobbet?”. Chefen tittade på X, undrande.

”Nämen, hen är ju tio månader nu, så hen klarar sig väl med en flaska vatten och ett packe Mariekex?”.

Har jag för mig att X faktiskt svarade på den absurda frågan som för övrigt kom efter uttalandet om att det väl var trevligt för X att få komma hemifrån och träffa lite folk? Tanken på att a) barnets pappa tillbringar tid med sin avkomma och b) att X jobbar för pengarnas och pensionens skull verkade inte ha slagit denna chef.

►LÄS MER: Sluta ta med era magsjuka ungar till förskolan

Y, å sin sida, hade en chef som sade till honom att han ”fick ge fan i att ligga med kärringen nå’ mer”. Chefen var less på att Y vabbade och dessutom hade tagit ut ett halvårs föräldraledighet. Inte för att jaga älg eller se på hockey, utan för att det helt enkelt var dags för skiftbyte.

Och detta, kamrater, är två solklara exempel på hur en förlegad syn på könsroller fortfarande lever kvar.

Blondinbella  skriver om hur hon utan att tänka på det frågar om lov för att ta en dusch. Och ibland får ett nekande svar som hon köper. Det låter ju helt absurt. Men är det verkligen det? Absurt, ja. Konstigt? Nej.

Det är inte biologin som bestämt att jag måste fråga om lov för att gå på toaletten, duscha eller åka till affären. Lika lite som att det är biologin som är anledningen till att min man är bra på att byta däck men kass på att sortera tvätt. Det är de mer sociala konstruktionerna som gör att kvinnor finner sig i att aldrig få vara ifred på toaletten medan män ostört kan surfa Youtube en timme därinne.

►LÄS MER: ”Låt mig baka bullar och dricka skumpa medan min man byter däck”

Det sitter så inpräntat i åtminstone mig att skämmas över det faktum att maken bytt fler bajsblöjor än vad jag har gjort. Jag är så indoktrinerad i hur tacksam jag ska vara över att ha en man som ”hjälper till” hemma. Men vem orkar gå omkring och vara tacksam hela dagarna, för något som dessutom borde vara självklart?

Jag tror att i samma sekund som jag tar på mig tacksamhetshatten drar jag också av mig mitt egenvärde och närmar mig något slags hundlikt dyrkande av husets herre. Istället borde jag se det som positivt att barnen ropar efter pappa lika mycket som efter mamma och att jag lagar mat för att jag vill det men att min make alltid hänger med mig i köket medan jag gör det. För att han vill det.

Men något av det viktigaste, åtminstone för mig, är att reflektera över varför jag reagerar och agerar som jag gör. Att lära mig skriva i CV:t att jag är bra på något, att försöka att inte benämna målaren som han och sjuksköterskan som hon på ren rutin.

Och inte minst: att varje dag påminna mig själv om att tacksamheten och snippan inte har med varandra att göra. Alls.

Lisa Brynedal