Nina Åkestam Kolumner

Sluta komma med plumpa påståenden om depression

Tyvärr är bristen på kunskap hos andra människor en av anledningarna till att så många går under i sjukdomen, skriver Nina Åkestam.
Tyvärr är bristen på kunskap hos andra människor en av anledningarna till att så många går under i sjukdomen, skriver Nina Åkestam.

För sju år sedan stod jag framför ett apotek med ett recept i handen. Det var flera månader sedan jag hade haft en känsla, bra eller dålig. Men nu hade jag en känsla: jag ville dö, skriver Nina Åkestam.

Detta är en kolumn. Det är personen som har skrivit texten som står för åsikterna i den, inte Metro. Metro är en politiskt obunden tidning.

Bo verkar vara en rimlig människa. I en insändare i Expressen skriver han om sin syn på depression. Bo anser inte att den som är deprimerad bör äta antidepressiv medicin. Lyckopiller blir man, enligt Bo, nämligen inte glad av. Det blir man av att umgås med familj och vänner, att musicera, samt av att hålla de unga borta från sprit och droger. Det borde de deprimerade tänka på, så skulle nog allt ordna sig.

LÄS MER: Nina Åkestam: Världen går inte under för att föräldrar slappar ibland

Jag tror att om man liksom Bo inte själv har kommit i kontakt med depression låter förslagen rimliga. För vem mår inte bättre av en kväll i goda vänners lag än av ett litet piller? Dessvärre är svaret: människor som är deprimerade. Depression handlar inte om att känna sig lite nedstämd. Det är en sjukdom som får den drabbade att förlora sin riktning, sitt driv, sina känslor. Obehandlad depression leder i bästa fall till ett ganska meningslöst liv. I värsta fall leder det inget liv alls. Och tyvärr är bristen på kunskap hos människor som Bo en av anledningarna till att så många går under i just den sjukdomen.

För sju år sedan stod jag framför ett apotek med ett recept i handen. Det var flera månader sedan jag hade haft en känsla, bra eller dålig. Men nu hade jag en känsla: jag ville dö. Att gå in genom apoteksdörrarna och hämta ut receptet på antidepressiv medicin kändes helt omöjligt. Min inre Bo skrek om hur pinsam och svag jag var som inte bara kunde rycka upp mig. Men på något sätt vågade jag mig ändå in över tröskeln och hämtade ut min första dos Sertralin. Det kändes inte så då, men jag tror att det räddade livet på mig.

För några veckor sedan var det dags igen. Lite för övertygad av Vårdguidens ”en förlossningsdepression går oftast över inom sex månader” hade jag kommit till slutsatsen att jag helt enkelt är en värdelös förälder. Min son var nämligen snart elva månader, och jag kände mig fortfarande stum, ledsen och tom. Men så tänkte jag på min inre Bo. Och så funderade jag på om jag hade gått runt så här länge om smärtan hade varit fysisk i stället för psykisk. Svaret blev: jag hade gått till vårdcentralen samma dag den dök upp.

LÄS MER: Nina Åkestam: Det är så bekvämt när kvinnor stressar

Så nu har jag bett om hjälp igen. Den här gången tror jag att jag klarar mig utan medicin. Förra gången gjorde jag det definitivt inte. Självklart finns det läkare som skriver ut medicin för lättvindigt, och självklart kan man inte medicinera bort ohållbara förhållanden i livet. Men det måste vara en fråga mellan vården och den som är sjuk. Att komma med plumpa påståenden om saker man inte vet något om är onödigt. För mediciner och behandling gör att någon kan gå ut idag och se att det faktiskt är vår. Det gör att någon kan uppskatta tiden med en fantastisk liten bebis. Det gör att någon bestämmer sig för att leva, trots allt.

+ Framtidens 99 mäktigaste. I år platsade jag som en av framtidens mäktigaste akademiker på TCOs lista. Och min kollega här på Metro, Soraya Hashim, kom på sjätte plats. Blir så glad och stolt!

– Calzedonias reklam. Att det ska vara så svårt för vissa att göra reklam för badkläder utan att vältra sig i en soppa av sexism och stereotyper.

Nina Åkestam

LÄS MER: Nina Åkestam: Det bästa du kan göra för världen är att lära dig saker

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset