Kolumner Nina Åkestam

Sluta rasa mot pappafeminister - jämställdhetsfrågan är för viktig

Är problemet verkligen att pappafeministerna förstör rörelsen, eller att de hotar den egna identiteten? Om det är det senare får man helt enkelt släppa egot, skriver Nina Åkestam.
Är problemet verkligen att pappafeministerna förstör rörelsen, eller att de hotar den egna identiteten? Om det är det senare får man helt enkelt släppa egot, skriver Nina Åkestam.

Pappafeministerna möts oftast av kärlek och beröm, men ibland också kritik. Dels för att pappaperspektivet indirekt säger att det är först när problemen berör papporna själva som de uppmärksammas. Någon annans döttrar har ju varit i precis samma sits under hela mänsklighetens historia, men då var det inte intressant för pappafeministen. Men den som rasar mot pappafeminister bör ta sig en funderare, skriver Nina Åkestam.

De senaste åren har fler och fler börjat kalla sig feminister. Män med alla möjliga bakgrunder, från Navid Modiri till Barack Obama, har gjort succé i sociala medier med känslosamma texter om hur deras döttrar har fått dem att se hur mycket som finns kvar att göra på jämställdhetsfronten. 

Pappafeministerna möts oftast av kärlek och beröm, men ibland också kritik. Dels för att pappaperspektivet indirekt säger att det är först när problemen berör männen själva som de uppmärksammas. Någon annans döttrar har ju varit i precis samma sits under hela mänsklighetens historia, men då var det inte intressant för pappafeministen. Andra menar att fenomenet pappafeminister är typiskt patriarkalt: de säger precis samma saker som kvinnor har sagt tusen gånger tidigare men möts av betydligt mer positiv respons. Inte ens när det gäller kvinnors situation väger en kvinnas röst lika tungt som en mans. 

►LÄS MER: Nina Åkestam: Nej, normbrytande reklam är inte den nya normen

Jag kan också bli ordentligt trött på människor som utan koll kastar sig in i debatten. I det sammanhanget är det dock irrelevant om personen ifråga är pappa eller inte. Det spelar ingen roll om hen kom på att feminism är intressant för tjugo år sedan eller tjugo minuter sedan. Problemet är inte pappafeminismen, utan jagfeminismen: Människor som använder feminism, eller någon annan politisk rörelse, för att positionera sig själva snarare än för att skapa förändring. Och de finns dessvärre i alla grupper. 

Ofta är det just de personerna som är de hetsigaste kritikerna av andra människor som tillhör samma rörelse. När den politiska uppfattningen blir identitet kommer nämligen alla som har en lite annan inställning in och stör. För jagfeministerna är feminist en titel att förtjäna. Att vara feminist är ett mål i sig, snarare än ett verktyg för att förändra. Det kan vara pappan som fiskar Facebook-likes genom att skriva kärleksfullt om sina döttrar, men inte ser sin fru som fixar tvätten för sjuttonde gången i rad. Men det kan också vara genusvetaren som avfärdar ekonomen som okunnig innan hon ens har öppnat munnen, bara för att hon ser ut på ett visst sätt. Resultatet blir samma: en feminism som är ytlig, självisk och inte till nytta för någon. 

►LÄS MER: Nina Åkestam: Argumentet "Ni letar bara efter problem" duger inte

Den som rasar mot pappafeminister, liberala feminister eller någon annan sort bör alltså ta sig en funderare. Är problemet verkligen att de förstör rörelsen, eller att de hotar den egna identiteten? Om det är det senare får man helt enkelt släppa egot. Bjuda in, förklara, dela med sig till nybörjarna av det man själv har lärt sig under åren. Jämställdhetsfrågan är alldeles för viktig för att vi ska ha råd att skjuta bort folk bara för att de har en annan inställning till ekonomi, föräldraskap eller hudvård.

+ Sportstjärnor för jämställdhet. Efter att Donald Trump försökte avfärda sitt kvinnohat som ”omklädningsrumssnack” gick hundratals amerikanska idrottsstjärnor ut och bekräftade att de aldrig hört någon prata så i ett omklädningsrum. Så bra.

- Republikanerna. Det är alltid okej att ändra åsikt, men strömmen av framstående republikaner som plötsligt slutar stödja Trump känns snarare som att råttorna lämnar skeppet innan det sjunker. 

Mer om Kolumn