Metro Debatt

Sluta titta på oss överviktiga på gymmet – vi får se ut hur vi vill

Det är ingen skyldighet att vara smal, vältränad eller hälsosam, skriver Therese Hedman.

Jag ska i dag göra något jag inte brukar göra, jag ska skriva om kroppar.

Eller snarare förklara varför många överviktiga väljer bort gymmet. Varför en del bara går ett par gånger innan de ger upp. Jag tillhörde denna skara en lång tid, det är först sedan ett par år tillbaka jag börjar (observera ”börjar”, är inte helt bekväm än) känna mig okej. Jag kör en kombination av ”fake it ´til you make it” och ”ignorera alla” när jag går dit.

►LÄS MER: ”Sluta proteinhetsa – ta en banan och gå till gymmet i stället”

Orsaken till att många känner sig obekväma är blickarna. De där blickarna av lite lätt äckel och avsmak, någon eventuell kommentar när man går förbi, himlande ögon. För det räcker med att det händer en gång, en enda gång, för att en inte ska komma tillbaka. För det tar mod och kraft att ta sig till gymmet som överviktig. Att klä av sig inför andra, byta om bland andra, duscha bland andra, träna bland andra. Dessa människor tycker naturligtvis att vi ska gå ned i vikt, vi är äckliga som det är nu.

Men vi ska göra det någon annanstans. Någonstans där de slipper se våra dallrande kroppar.

Det blir en dubbelbestraffning. Man ”ska” inte vara tjock och man ”borde” börja träna, men gör det för guds skull inte där ni smala, tränade och ”bra” människor gör det. Sen spelar det inte någon roll att 99 procent av alla andra som är där är peppande och bra, eller att det 99 procent av gångerna inte inträffar något. Det räcker med ett tillfälle, en gång, för att allt mod och pepp ska rinna ur kroppen.

►LÄS MER: Den som bara tränar tre gånger i veckan har inget att komma med

När man tar upp detta är det många som säger att det ”bara är i ens eget huvud”. Ja, självklart är en del ens egna hjärnspöken, de allra flesta säger ingenting men deras inställning lyser igenom. Att tro att vi inte märker blickarna och tisslandet bakom ryggen är bara förolämpande.

Kan vi inte bara komma överens om att andras kroppar är något vi inte ska bry oss om? Det är ingen skyldighet att vara smal, vältränad eller hälsosam. Ingen har någon som helst skyldighet, att se ut på ett visst sätt för någon annans skull.

Kan vi inte enas om att vi inte dömer varandra, utan bara ser varandra som de medmänniskor vi är?

Therese Hedman

Föräldraledig och bloggare på ”Svett, pannben och skavsår”