Kolumner Göran Greider

Socialdemokraterna är rädda för att stöka till i finrummen

Socialdemokratin och arbetarrörelsen trädde en gång fram på den historiska arenan med ett enormt anspråk. Rörelsen sa för det första: Vi kan sköta samhällets angelägenheter bättre än de gamla förstockade eliterna för vi kommer här med en massa nya människor som tidigare har saknat makt. Och för det andra: Vi vill skapa ett i grunden annorlunda samhälle än det som existerar och det ska vara mycket mer jämlikt och makten över samhället ska läggas i allas händer och inte bara i de ekonomiska eliternas. Praktisk socialism, eller reformism, var vad detta handlade om.

► LÄS MER: Göran Greider: "Världen hade varit en annan utan David Bowie"

Från trettiotalet och fram till kanske början av åttiotalet omformade denna rörelse Sverige. Ojämlikheten minskade. Offentlig sektor byggdes ut. Sverige vågade ibland till och med bråka med stormakterna. Och under dessa år samlade rörelsen ihop till ett stort förtroendekapital – inte för enskilda ledare eller ens i första hand för en stor idé, utan för en rörelse där hundratusentals människor var aktiva och trodde på någonting.

Arbetarrörelsen bestod, när den var som mest vital, i grunden av ett oerhört stort antal enskilda människor som en folkmajoritet såg i sina vardagsliv – i trappuppgångar, på arbetsplatser, i folkrörelser - och som de tyckte att de kunde lita på. Och som också skapade respekt och ibland till och med skräck hos borgerlighet och eliter.

Arbetarrörelsen mobiliserade en befolkning. Det var det som gjorde den framgångsrik. Men för att kunna göra det var den också tvungen att hålla sig med några idéer och projekt som utmanade klassamhälle och borgerlig dagordning.

Och idag ser allt annorlunda ut. Socialdemokratin är ett parti som år mer intresserat av ledarstrider och opinionssiffror än av att mobilisera vanligt folk för ett jämlikare samhälle. Partiet vågar knappt avvika en centimeter från den marknadsliberala dagordning som gäller bland eliterna. De ledande socialdemokraterna är liksom livrädda för att stöka till det i samhällets finrum. När hör man en S-minister fördöma klassamhället eller rasa över ojämlikheten? Och det beror förstås på att rörelsen inte längre har alla de där aktiva, vanliga människorna som den en gång hade. Det var därifrån styrkan kom.

► LÄS MER: Göran Greider: "Världens rika är klimatproblemet"

En ond spiral uppstår: När de utmanande idéerna om social jämlikhet inte drivs hårt från ledningen försvagas också mobiliseringen.

Så har det sett ut i något årtionde nu. De senaste katastrofsiffrorna för S är inte förvånande. Partiet är idag mer intresserat av att administrera status quo än av att komma med några anspråk på ett annorlunda samhälle. Då får man varken nya aktiva bland gräsrötterna eller några bra opinionssiffror.

+ Bernie Sanders visar att det finns en radikal, socialistisk ådra hos de amerikanska väljarna.

- Klappjakten på Margot Wallström måste upphöra. Hon är en av de bästa utrikesministrar vi haft och det retar hennes motståndare.

Nästa artikel inom Metro Music:
Zara Larsson kan få musikexportpriset