Metro Debatt

Som mörkhårig måste jag göra allt dubbelt så bra – och får ändå ta skit

”Semanur, du måste göra det dubbelt så bra. Dubbelt så bra!”

Jag försöker erinra mig vem som sagt dessa ord, och det slår mig att ingen har yttrat dem. Det är vad samhällsstrukturerna och normerna tyst, men konstant, viskat i mitt öra under hela mitt liv. Att jag avviker, och att jag därför alltid kommer att ligga ett steg efter.

Ingen har direkt behövt förklara för mig att jag avviker från normen. Det har genom viskningarna framgått ändå. Det behövde inte tydliggöras att jag var den enda mörkhåriga i mitt fotbollslag – jag såg det. Likaså att blickarna förmedlade att jag kom från en annan planet för att jag inte firade jul.

► LÄS MER: "Vi behöver inte vara rädda för en genomblöt 4-åring på Lesbos strand"

Människors fördomar har befäst min känsla av annorlundaskap. Min identitet har så många gånger reducerats till att jag är ”tredje generationens invandrare” (vilket en läkare kände var relevant att journalföra). Vänners föräldrar har fördomsfullt frågat om min mamma är hemmafru. Grannar jag har stött på i trappuppgången sena helgkvällar har frågat om jag bett min pappa om tillåtelse att komma hem mitt i natten.

Jag minns när Mehmet Kaplan (MP), nuvarande bostads-, stadsutvecklings- och it-minister, kom in i riksdagen år 2006. Jag var då 13 år gammal. Jag minns exakt vilket trafikljus i Stockholmsförorten Skärholmen vi befann oss vid när mamma delgav nyheten.

Det första jag tänkte var: Vad i helskotta ska han göra i riksdagen? Han är ju som oss. Muslim, mörkhårig och har en annan etnisk bakgrund…

Politisk makt var ingenting varken för mig, eller människor som var som mig. För viskningarna sa så.
Detta trots att jag växte upp i föreningslivet genom mina föräldrars engagemang. Civilsamhället var min livsskola. Jag var egentligen politisk på alla sätt och vis. Brann argsint för att förändra världen. Ändå var min existens i de politiska maktkorridorerna helt otänkbar för mig. Och jag vet, jag vet att jag inte är den enda ungdomen som känt så.

Jag avundas ofta de ungdomar i de politiska ungdomsförbunden som redan vid 13-15 års ålder, långt innan jag förstod det, tagit sin rätt att vistas i dessa korridorer för givet. Det gömmer sig ett helt system av viskningar bakom denna ”tillfällighet”.

Detta handlar om så mycket mer än om 13-åriga Semanurs syn på sig själv i maktkorridorerna. Det handlar om vad samhället fick, och får, mig och många andra att känna och tro. Hur människor, på grund av alla möjliga parametrar, låses in i identiteter som samhällsstrukturernas viskningar tilldelat dem.

► LÄS MER: "Skit i musiksmaken – mördaren var terrorist"

För viskningarna är högst verkliga. Jag kommer inte bara att få göra allt dubbelt så bra – jag kommer att få dubbelt så mycket skit också. Det kostar att utmana strukturer. Min ”agenda” kommer att ifrågasättas. Jag kommer att kallas ”miljötaliban”. Anses vara konfrontativ för att jag har åsikter. Få rensa min inkorg med hat- och hotmeddelanden kontinuerligt.

Jag har efter år av mellanförskap dock insett att jag kan doppa min jädrans svenska pepparkaka i mitt rykande turkiska te – utan några som helst konstigheter. Frågan är när, och om, samhället och dess viskningar kommer att inse detta. Att var och en kan bli accepterad för den en är, med hela sitt bagage.

Jag är övertygad om att det är en våra viktigaste utmaningar att inte bara några, utan alla, ungdomar ser det som en självklarhet att de kan påverka samhället och får känna att deras röst spelar roll. För integration handlar verkligen inte om att bli accepterad som ”svensk”. Det handlar om att känna sig som en bit av samhället. Tillåter vi fler att känna att de är en del av samhället så skapar vi möjligheter för att många, många fler kommer och kan ta ansvar för vår gemensamma framtid.

Semanur Taskin

Språkrör, Grön ungdom i Stockholmsregionen