Kolumner Alexandra Pascalidou

Spaniens kris är värre än vi förstår

”De är korrumperade hela högen och de gör det omöjligt för mig att rösta på dem igen”, säger min kompis, nattklubbsägaren och filatelisten Roberto, med huvudet böjt över sin digra frimärkssamling och sina antika romerska mynt. Han är företagare. Han är högerliberal. Han bor i Barcelona och är mer spanjor än katalan med separatistdrömmar. Häromdagen hängde jag hemma hos honom och hans fantastiska fru, hundhalsbanddesignern och djurrättsaktivisten Klea från Mälarhöjden, deras fyra barn, fem hundar och en massa fåglar i deras moriska palats.

Jämfört med Sydspanien där hälften av alla ungdomar går utan jobb är Barcelona en gynnad juvel på den iberiska halvön. ”Där kryllar det av Ni-nis” säger Roberto. Ninis står för ”ni trabajo - ni estudias”. Varken jobb eller studier. En generation utan jobb och studieplats som flyttar hem till farföräldrar tillsammans med sina arbetslösa föräldrar. Tre generationer på två pensioner. Roberto berättar om barn som svimmar av hunger i skolorna. Barn som inte går på kalas för att de inte har råd med presenter. Han berättar om fattigdomens skuld och skam som får folk att tiga. Om överklassen som gör en nobel reträtt. De säger upp privata sjukförsäkringar, tar ungarna från privatskolorna och flyttar till sina sommarresidens på någon ö och ljuger om att de förverkligar en gammal dröm.

Nu har Roberto fått nog av högerkonservativa regeringspartiet Partido Popular och den skandalomsusade premiärministern Mariano Rajoy som utmanas av den växande vänsterrörelsen Podemos som betyder ”vi kan”. Med grekiska vänstervindar i ryggen plockar den unge, långhårige ledaren Pablo Iglesias popularitetspoäng i det krisdrabbade landet.

I likhet med den grekiska skrällen Syriza är Podemos ett ungt, nytt parti sprunget ur ”Los Indignados” proteströrelser mot åtstramningar. Det är unga akademiker som ännu inte hunnit stoppa händerna i korruptionens kakburk. ”Men ge dem bara lite tid” säger Roberto och beskriver Podemos som en vänsterrörelse med vettiga reformförslag för ett lidande land, men som precis som sina grekiska vänstervänner saknar täckning på kontot.

På kvällen föreläser jag för en massa svenska kvinnor i organisationen SWEA. Som invandrare i Spanien delar de både känslan av att inte höra hemma någonstans och den dubbla blickens begåvning. Den som ger oss förmågan att betrakta saker både inifrån och utifrån samtidigt. Här träffar jag skådespelande fotomodellen Frida som har barn med en grek-sydafrikan, den sofistikerade svensktjeckiska designern och ensamstående tvåbarnsmamman Angela, Jane som fick spanjorerna att sätta sangrian i halsen när hon, en snygg svensk blondin, importerade kondomer till den katolska nationen för 30 år sedan. Här är Anna som introducerade reflexerna i Spanien och fick jaga polisen med blåslampa för att få betalt. När krisen kom var nämligen även polisens spargris tom.

För Sweorna har krisen medfört mer jobb och minskat antal medlemmar. Det var arbetslösa män som ville hoppa från närmaste bro och kvinnor som ville ta sina barn och fly till tryggheten. ”Vi var tvungna att rycka in med juridisk hjälp och stöd vid skilsmässor och när kvinnor flyttade tillbaka hem till Sverige. Det var en del 'Inte utan min dotter'-dramer här. Vi har kvinnor som lämnat landet och kvinnor som motvilligt fastnat här för att de har barn. Den spanska krisen är värre än ni tror i Sverige. Och den drabbar svenskar", säger Anna innan vi tar farväl.

+ Nätkärlek. 

- Rasismen, sexismen, homofobin med mera bakom näthatet.