Kolumner Johan Norberg

”Stackars Stefan Löfven!”

Alla konsulter och kommunikatörer hade rätt när de i förskott beslöt att ta en vecka ledigt efter valet. De räknade hela tiden med kaos. Det kommer inga besked om vem som bildar regering ett bra tag  framöver, och det kommer inga nya uppdrag under den närmaste tiden. 

Stackars Stefan Löfven! Det är svårt att inte känna för en man som aldrig ville bli partiledare och statsministerkandidat, men som pressades till det av sina partikamrater. Som på alla vis visat sig vara obekväm med detta. Och så visar han sig få bilda regering efter ett av de sämsta resultat som Socialdemokraterna någonsin har gjort, med stöd från Miljöpartiet och Vänsterpartiet – och ändå kommer de tillsammans att sakna majoritet i riksdagen.

Ska någon lyckas med att skapa regering och göra politik av det är det ändå Löfven, som ju inte är någon konfrontationspolitiker, utan en fackföreningsman som är van vid att samarbeta och knyta ihop lösningar även med motståndare. 

Men ett annat sätt att se på resultatet är att Socialdemokraterna lyckades. De lyckades med att svartmåla Sverige, och förklara att detta är ett land i fritt fall. Men de som övertygas om det blir då  knappast nöjda med ett S-alternativ som egentligen inte erbjuder en politik som skiljer sig särskilt mycket från alliansens politik. Om allt håller på att gå överstyr vill man hellre rösta på dem som vill ha en radikal förändring åt något annat håll.

Den stora nyheten i årets val är inte bara Sverigedemokraternas framgångar, utan kanske än mer Socialdemokraternas och Moderaternas  gemensamma kollaps. Att de två stora partierna, som brukade samla två tredjedelar av alla röster nu bara samlar hälften är historiskt. De trodde att de skulle kunna ta hälften av marknaden var genom att samla sig i mitten och inte ta några tuffa idékonflikter om någonting. Men  et blev precis tvärtom och de blödde i stället åt andra håll.

Det är Lordi-effekten. Alla melodifestivalbidrag försökte alltid släta ut sig och låta som de andra så att ingen skulle ta anstöt. Men 2006, när alla bidrag hade blivit intill förväxling lika började tittarna undra varför de skulle engagera sig i valet mellan dem. Då började de i stället hålla ögonen öppna för något annat, vad som helst, även om  det var fult och alldeles galet. Vad som helst som gav dem ett  verkligt alternativ. Och det kom i form av några finska hårdrockare  med skräckmasker – Lordi. Den här gången var det Sverigedemokraterna.

Carola var med i Melodifestivalen det året, men hon lämnade festen för att det blev för konstigt. Och som hon uttryckte det: ”Jag undrar om det blir så lattjo. Det är nog roligare med en egen fest.” Så känner nog alla det i dag, utom SD.