Nyheter Sverige

Stig, 73, är besatt av döden – har redan planerat sin kremering

Stig Rosén, 73, har varit intresserad av döden sedan han var liten.
Stig Rosén, 73, har varit intresserad av döden sedan han var liten.

Döden är något de flesta av oss inte vill tänka på, men Stig Rosén, 73, gör tvärtom. Han har arbetat i begravningsbranschen, svept döda kroppar, hämtat lik med bårbil och planerat sin egen hädanfärd i detalj.

– Jag ser på mig själv som en knäppis, men jag är också en nyfiken person. Om det är något jag inte vet eller förstår så tänker jag: Då tar vi reda på det!

Stig Rosén, 73, har ett ovanligt intresse. Ända sedan han var liten har han ägnat sig åt döden som yrke och hobby. Han har jobbat på begravningsbyrå, kört bårbil, svept lik på patologen och samlat tidningsurklipp i ämnet under 50 år.

►LÄS MER: Så många svenskar tror att de kommer hamna i helvetet

Intresset väcktes då han som pojke gick förbi en begravningsbyrå och försökte kika in bakom gardinerna.

– Jag förstod att det var hemliga saker som pågick, sådant folk inte pratade om. De flesta är rädda, så fort döden kommer på tal så slår de ifrån sig. De säger “om jag dör ...” men det är inte frågan om om, utan när. För mig finns en frid kring allt som har med döden att göra. Det känner jag när jag går på kyrkogårdar än i dag, säger Stig Rosén.

När det gäller den egna hädanfärden är han praktisk och osentimental. Kroppen är redan donerad till Karolinska institutet för forskning och han har förstås varit där på studiebesök.

– Man använder inte formalin längre så jag kommer att bli liggande i sprit. Det tyckte jag inte riktigt om, så jag sa till chefen för avdelningen där att “hördu, jag är nykterist” – men han bara skrattade och sa: “Ja, vi använder sprit, det får du finna dig i.”

Någon begravning blir det inte efteråt, kroppen ska kremeras utan vidare ceremonier och askan spridas i en minneslund.

– Folk säger: “Begravning, det måste man väl ha?” Men jag tycker att man ska rucka på traditioner, släppa skräcken, prata om det. Det finns möjligheter till förändring. Att betala 30.000–40.000 kronor för en begravning är vansinnigt. Det är väl bättre att ge pengarna till Röda korset eller Cancerfonden? Men när jag tar upp sådant blir alla nervösa. “Usch” säger de, “vi pratar om något annat”, säger han. 

Stig har gått ur Svenska kyrkan för länge sedan och tror inte på någon högre makt. Men han är öppen inför det okända på andra sidan.

– Mitt svar får bli: Jag vet inte. Men jag vet vad som händer med kroppen. Det är så mycket jag har sett, kroppar som legat länge, där det lilla som finns kvar kryper iväg av sig självt. Första gången jag såg något sådant sa jag: “Bevare mig väl, det där borde ju grävas ner så fort som möjligt!” Men så gör man inte. Det ska till rättsläkarstationen och undersökas. Vi vet inget om livet efter döden, men vi måste ta hand om livet före döden, även det obehagliga, det som ingen vill tala om eller intressera sig för, säger Stig Rosén.