Metro Debatt

Sura grannar hotar Stockholms nattliv och får staden att ruttna

De senaste veckorna har vi kunnat läsa i tidningarna om boende i Stockholm som klagar på ljudvolymen i innerstaden. Det har nu bland annat lett till att Södermalmskrogen Snottys kontrakt har sagts upp. Men anledningen till att du med pengar flyttade till en viss adress är det du aktivt tar död på med dina själviska krav på lugn och ro, skriver Lisa Ehlin i en text som ursprungligen publicerades av Rodeo.

Poeten Rupert Brooke skrev att ”städer, likt katter, uppenbarar sig på natten”. En stad med puls och hjärta är en stad med kommers, underhållning, närhet, interaktion, kontakt. Och ljud. Stockholms innerstad har börjat ruttna. Inom loppet av bara ett par dagar läser jag att bland annat den lilla Södermalmsbaren med den underbara toaletten Snottys, såväl som klubbinstitutionen Trädgården, hotas av nedläggning eller flytt på grund av att grannar klagar på ljudvolymen. Detta är inte första gången klubb- och barägare har tvingats vika sig efter bostadsägare. Andra exempel de senaste åren är numera helt nedlagda El Mundo och det som tidigare bara hette Strand, som båda var tvungna att stänga ned och bygga om för att, i Strands fall, en enda kvinna klagade.

Dessa typer av förlopp är långt ifrån unika för Stockholm. Det gör dem inte mindre allvarliga. San Francisco är en annan stad som, via Silicon Valleys framgång, snabbt skiftat från bohochic konstnärsstad till en ren och hel medelklasstad som nu genomgår liknande konflikter, där nattlivet tvingas bort av höginkomsttagare som vill bo centralt. Och tyst. En kombination jag inte för mitt liv kan begripa att man kommer fram till. I en bok kring ämnet ungdomskultur och nattliv säger en förkämpe för klubblivet: ”One of the biggest obstacles to a healthy nightlife in San Francisco is other San Franciscans. Neighborhood groups hold far more power than local business, artists and musicians. One resident citing noise issues can put a club that serves hundreds of people out of business – because city regulations place a higher value on residents than on nightlife business.”

I England verkar det fungera lite annorlunda, där man snarare verkar sätta fördel till ”repeat players” (baren) än ”one-shotters” (klagaren). Under min tid i London bodde jag själv alldeles ovanför en pub i Kilburn. Under någon månad var mitt fönster dessutom sönder. Det lät. Jag fick anpassa mig. Jag tror inte för mitt liv, eller i något annat liv, jag hade kunnat få för mig att rasa ner och skrika på någon. Jag hade ju själv valt att bo där.

Tyst Stad är ett oxymoron (självmotsägelse, reds anm). Jag är seriöst intresserad av vilka typer av personer som inte förstått detta. Vad som är än mer stötande är att de som köpt lägenheter ovanför Snottys eller i de nybyggda komplex som eventuellt kommer störas av Trädgårdens sommardans och som skamlöst sätter sig själv före tusentals andra människor. Hur går tankeverksamheten till? Och hur har de missat själva poängen med att bo i innerstaden?

Men här finns också mer grundläggande problem med att individer sätter sig över kollektiva intressen. Nattliv och kultur är tätt sammansvetsade. De föder varandra. Tittar vi på New York, har musiker kommit dit för att slå sig fram under mer en ett sekel. Nattlivet är en central del av detta. Klubbar tar fortfarande musiker vidare. Idag har vi dessutom, inte minst i Stockholm, en blomstrande dj-kultur, där barer också fungerar som megafoner för de flesta musikgenrer jag kan komma på. En amerikansk blogg skriver att ”nattlivet är för musiken i New York vad filmen är för Los Angeles.”

Nattliv påminner oss också om stadens ständiga vägran till struktur och fixering. Redan under 1960-talet påpekade ett flertal teoretiker att de mest centrala ingredienserna för ett livligt och ekonomiskt lukrativt urbant område är informalitet, slump och brist på allt för enade strukturella planer (se tex. Campo och Ryan, ”The Entertainment Zone: Unplanned Nightlife and the Revitalization of the American Downtown”, 2008). Ju större, mer övergripande och centraliserat, desto sämre. Då måste det finnas plats för anpassning. Det måste finnas plats för liv. Det märkliga blir också, att själva anledningen till att du med pengar flyttade till en viss adress också är det du aktivt dödar med dina själviska krav på lugn och ro.

Att individer tvingar undan nattliv, i det lilla eller i det stora, förlorar både jag och staden på. Ekonomiskt, kulturellt, socialt och livskvalitémässigt. För du som köpte din flermiljonslägenhet kunde välja. Det kan inte jag.

Lisa Ehlin

Fotnot: Texten är tidigare publicerad av Rodeo.