Metro Debatt

Sverige romantiserar andra länders urfolk – men spottar på sitt eget

Musiken blev mitt vapen, skriver Maxida Märak.
Musiken blev mitt vapen, skriver Maxida Märak.

Under den här veckan lyfter Metro i samarbete med Way Out West sex viktiga frågor om hållbarhet. En ny fråga, en ny debattör – varje dag. I dag skriver artisten Maxida Märak om hennes folks rättigheter och om hur musiken blev hennes vapen.

Jag kan sitta tyst för mig själv, förbereda mitt innersta inför att lyssna på en låt.

Den låten. 

Just den låten som jag vet ger mig kraft, som kan lyfta mig när jag faller, som får mig att hålla huvudet högt och ryggen rak.

När jag klev in i det där förbannade huset i Jokkmokk där Clive Sinclair-Poulton, Beowulf minings styrelseordförande, satt och hade hemliga möten om gruvan som skulle förstöra mitt hem, eskorterad av två poliser – då spelades den där speciella låten upp från en mobiltelefon.

Jag höjde näven i luften, slog ett slag för mina förfäder och våra barn, och gick in. Musik är världens språk. Det språk vi alla talar, det språk som för oss alla samman till samma punkt. Vi sjunger ofta innan vi talar, i alla länder över hela världen ligger det oss närmare hjärtat. 

►LÄS MER: Låt Zara Larsson slippa föregå med gott exempel

Dagisgrupperna missar inte en sångstund, och dagisbarnen glömmer aldrig en sång. Festivalerna är som samlingarna för vuxna, vi behöver det – dosen! Dosen av de där som gör att vi lyfter lite från marken, blir lite mer levande, och tar semester från det inrutade. 

Sällan har jag sett så stora grupperingar av människor hamna i trans på ett sånt sätt, som när de står under scenen till den där artisten. Musik som träffar dig pricksäkert i hjärtgropen och får själen att vakna igen. Vi behöver det, vi dör utan det. 

Politikerna vill dra ner på resurserna för kultur, men de skulle aldrig missa sina egna cravings. De kräver att se operan på söndagarna, och gärna sitta längst fram på “Allsång på skansen”. Samma politiker vill tysta mitt folk, ta mark de inte äger och tjäna pengar på andras bekostnad. De talar om blomstrande industrier – motståndarsidan skriker för döva öron.

Sverige romantiserar andra länders urfolk men spottar på sitt eget urfolk. Tror sig veta allt om andra världskriget och nazismen, men är så blinda att de inte kan dra paralleller till vad som sker mot romerna idag. Och hade man lagt lika mycket värdering i barnen som bor i förorten och glesbygden, som barnen i innerstan, så kanske det inte funnits lika många rädda ledsna barn som behövt ta lagen i egna händer. De talar om mångfald, men vill inte själva leva i den.

Jag nämner bara några få exempel, det finns så mycket som är fel.

Jag hade sån frustration när jag växte upp – att det inte fanns någon som kunde representera oss. Det var en massa snack bakom kulisserna, men när det väl kom till kritan, och det fanns tillfällen då en skulle ha kunnat sparka bakut, så backade de alltid.

►LÄS MER: Debatt: Alla har ett ansvar – även artister

Den inbyggda respekten grundat på rädsla gjorde att de aldrig kunde tala klarspråk i det offentliga rummet. Ständigt bugade de sig och lade sig platta. De fick välja mellan pest eller kolera. 

En måste inte välja mellan pest eller kolera, det är skitalternativ. 

Musiken blev mitt vapen.

Nå ut till de som politikerna aldrig kommer att nå. Den gruppen som inte kommer lyssna, även om de borde. För när de läser om ämnet, eller hör det på nyheterna, så träffar det inte pricksäkert i hjärtgropen, de får inte deras själ att bli berörd.

Vi konstnärer är kanske de enda som kan nå den gruppen. Med mer medial makt, tillkommer större ansvar. 

Mitt språk är musiken. 

Och jag kommer tala det.

Maxida Märak

Artist

Mer om Debatt